Jag föddes 1921 i grenadjärtorp 80 under Stora Knylinge. Min far Folke föddes i Slaka och min mor Hildur Klasson var från Habo. Min syster Britta föddes ocks i grenadjärtorpet. Min pappa dog 1922 strax efter att min syster föddes. Några år senare, jag minns inte när, flyttade mor och vi barn till Carlstorpet. 1936 flyttade vi in till stan (Linköping). Grenadjärtorpet revs förmodligen strax efter att vi flyttade därifrån.
Carlstorpet var inte stort, det bestod av kök och en liten kammare. Vi var fyra personer som bodde där, mamma, min bror Karl-Erik, min syster Britta och jag. Jag hade en syster Märta som var sjuklig, henne har jag aldrig sett. När jag var sju år fick jag polio. Jag hade också tre äldre bröder som redan flyttat hemifrån.
Jag minns min konfirmation, innan konfirmationen fick vi göra i ordning kyrkan, klä med blommor och grönt. Vi samlades på ett ställe för att plocka blommor och grönt. Britta en flicka från Togetorp ville inte vara med. Hon satt på en sten och när vi frågade henne varför, sa hon att hon blivit religiös så hon kunde inte vara med när vi skrattade och hade roligt. Vi konfirmerades när vi var 15 år.En av mina skolkamrater var från Sisarp. Jag minns att ladugården brann där under tiden vi gick i skolan.
Det bodde en familj nära Roxen som vi ofta var hos eftersom mamma kände dem. De hade en pojke som var jämngammal med mig. Han drunknade i Roxen. Alla barnen i familjen kunde ju simma, de var som sälar. Men den här gången var han tillsammans med andra ungdomar och han ville visa vad han kunde så han sam ut och fick antagligen kramp. Han ropade på de andra men de skrattade bara trodde väl inte det var allvar.
Min hustru och jag fäste varandra när vi var 17 år och var aldrig från varandra sedan dess. Hon var från Linköping och vi bodde där sedan i Ramshäll. Hennes familj bodde på Pilgatan 4 och vi på Pilgatan 18. Men först bodde vi på Vimansgatan i Vimanshäll och därifrån flyttade vi till Pilgatan. Vi övertog ett hus som blev ledigt där.
Jag minns bröderna Hjelm. Det var som om vi var släkt nästan. Anton hade jag mycket med att göra. Han hjälpte mig mycket. Det var en förståndig och duktig karl. Jag fick ju polio vid sju års ålder och på den tiden var det ingen som brydde sig om en unge som det hände något med. I två år sprang jag med benet som det var. Det vek sig, benet var totalt förstört. En av mina äldre bröder kom hem och fick se hur det var ställt. Han ordnade så jag fick komma till vanföreanstalten i Stockholm. Numera heter det Norrbackainstitutet. Jag var där sex-sju månader på en gång. Benet var så tillvänt så jag gick på utsidan av benet. De var tvungna att bryta upp det gradvis så det kunde rättas till. Det hade ju bildats brosk, de fick göra många operationer. Efter sista operationen fick jag bandage på benet. Det var det bästa som hänt mig, för nu kunde jag sparka fotboll och åka skidor och skridskor. Allt var som normalt igen. Anton Hjelm visste ju vad det handlade om han hade själv skadat sitt ben. Han fick ett slag så det blev kallbrand och benet amputerades. Han följde med mig till Stockholm, det var ingen annan som kunde. Han hade ju själv varit där tidigare.
När jag kom hem var det i stort sett som vanligt. Men jag hade ont jämt. Det var järnskenor upp på benet under bandaget Bandaget fick bytas ganska ofta. Man slet ju på det när man sparkade fotboll mm. Eftersom jag växte så fick jag åka upp till Stockholm ungefär en gång om året så de kunde byta skenor osv. Då var Anton med. Han ställde upp varje gång.
Bröderna Hjelm bodde också i Carlstorpet ett tag. Det var Östra Hargs fattighus då. Ladugården som senare hörde till Källtorpet där de senare bodde, hörde till Carlstorpet från början. Bröderna Hjelm kom till Carlstorpet med sin mamma Johanna när de blivit utslängda från Bjursby.
Jag minns när Johanna begravdes. Min syster Britta och jag låg i köksfönstret och såg när de kom med kistan. På den tiden hade man kistan med den avlidna hemma. Det är en syn jag aldrig glömmer. Johanna fick cancer i munnen. Min mamma hjälpte till att sköta henne sista tiden. Pojkarna hade svårt att sköta mediciner så det gjorde mamma. I kyrkböckerna står att hon hade fallandesjuka och svårt att prata. Men det tror jag är fel jag hörde aldrig något sådant.
Vi fick hämta vatten i en källa i Källtorpet. Det fanns visserligen en källa i Carlstorpet men i den hoppade alltid en sju-åtta grodor när man skulle ta vatten där så det vattnet kunde vi inte använda.
Vi var ju i Källtorpet dagligen så vi hade mycket kontakt med familjen Hjelm. Varje gång vi gick förbi kom Johanna ut med kakor till oss.
Bröderna Hjelm fick bära vatten från källan till djuren i ladugården. De hade kalvar och även oxar som de trimmade in och sålde. De hade det mycket fattigt.
Mina äldre bröder Helge, Folke och Bertil var ute och jobbade som bonddrängar. Min far var också dräng innan han blev livgrenadjär. Sedan sålde han fisk också när han slutat som knekt. Han skaffade sig en cykel så han kunde åka och leverera. Han beställde fisk som kom med tåget där han fick hämta fisken och sen åka 7-8 mil och leverera. När han slutade med det övertog Alf Vid fiskhandeln.
När pappa gått bort fick mamma 18 kr i veckan från kommunen att försörja oss på. Då var vi tre barn hemma, Karl-Erik, Britta och jag. Helge, Folke och Bertil hade ju flyttat hemifrån och börjat jobba. De flyttade när vi var små så jag visste knappt att vi hade bröder, kände inte igen dem när de kom hem och hälsade på. Det måste ha varit väldigt jobbigt för mamma att bli ensam med barn att ta hand om. Men oj vilken kvinna hon var, hon var säkert dubbelt så stark som en karl. Hon var också ute och jobbade på gårdar. Tog hand om och bykte tvätt. Halva nätterna höll hon på och piskade tvätt i de små vattendragen på gårdarna. Efter hand fick hon bekanta i stan som hon åkte in till och hjälpte med tvätt bl a. Då gick hon till Linghem och tog tåget in till stan och jobbade hela dagen och sen tåget tillbaka till Linghem och så fick hon gå hem därifrån. Det är knappt jag kan prata om det!
I Segersberg bodde ju Rune Pettersson som jag var skolkamrat med. Han bodde i Anderstorp när vi var barn. Vi lekte mycket ihop. I Grönlund bodde några bröder. Det var lite skog där som jag hyrde jaktmarken i för fem kronor.
I Mossebo bodde en som kallades Smacken, han hette Axel. Frun hette Vendela, hon var en stor kraftig kvinna. Sonen Manne han jobbade på SAAB vi blev kamrater och var mycket ihop. Så hade de en fosterfllicka Maj-Britt. Hon bor i Göteborg nu och har hälsat på min syster Britta som också bor i Göteborg.
I Segersberg bodde också Helga Andreasson, hon var en tuff dam åkte lättviktare. I Lugnet bodde August och Lotta. Han var skomakare och har lagat många skor. Det är synd att de har rivit Lugnet.
August och Lotta var ju föräldrar till Teodor, som var Runes far. Teodor kommer jag ihåg väl han hade stora mustascher. Vid Stensnäs bodde Anton Frey. Vi gick förbi där när vi gick till Grindtorp och köpte mjölk. Det var Erik och Hedvig Andersson som bodde i Grindtorp då. När jag gick sista året i skolan började deras son Hans första klass. Jag skjutsade honom till och från skolan varje dag. Då fick jag mat i Grindtorp, det var viktigt för mig.
När jag gick i skolan tog vi vägen över Ruda genom skogen. Det blev lång väg över skogen nästan sex kilometer.
I Sörtorpet bodde Lisa och Konrad, deras son hette Gunnar. Han var en duktig cyklist.
Berättat av Hilding Kardell
Publicerat av Birgitta Franzén 2026-09-10