Trädgårdsnäringen har sedan 1900-talets början varit en viktig del i Ekängens historia. Många gjorde vid den här tiden fortfarande dagsverke på Näsby, vilket oftast inte gav någon inkomst utan var en form av betalning, exempelvis för att de kor man hade skulle få beta på Näsby ängar. Man bodde i torp och hade en liten bit åker, några tunnland betesmark, ett par kor, grisar och lite höns. För att man skulle kunna försörja familjen på sina torp och sedermera ”egnahem” var man tvungen att hitta andra inkomstkällor än det som dagsverket inbringade. Därför var de varor och tjänster värdefulla som man kunde få kontanta pengar för.
Man började odla tidigpotatis, jordgubbar och gurkor till försäljning. Till att börja med rodde man in till Linköping med varorna, ja innan dess använde man sig t o m av oxar, vilket Thure Nilsson från Sjötorp enligt hörsägen varit med om. Han fick som liten grabb gå före oxarna och locka med godbitar för att de skulle gå. Så småningom skaffade man motor till sina ekor, vilket gjorde transporterna både lättare och snabbare. 1928 inköpte Kalle i Västra Lund den första lastbilen till att köra torglass med och 1936 skaffade även Sjötorp en. De övriga trädgårdarna körde då i huvudsak sina trädgårdslass med häst och vagn. Mellan 1920-1960 bedrev de flesta torp och egnahem torghandel i mer eller mindre stor skala. Man bröt mark, odlade upp sina hemman och fick fart på trädgårdsnäringen. Nu började Ekängs-potatis, -jordgubbar och -saltgurka bli kända begrepp på torgen i Linköping. Den vita saltgurkan, som är unik för Linköping, började odlas i Ekängen under 1940-talet.
Sjötorps handelsträdgård
1914 köpte 21-årige Thure Nilsson Sjötorp av dåvarande ägaren till Näsby. Detta är det Sjötorp som många idag känner igen som Sjötorps Handelsrädgård och som än idag bedriver trädgårdsnäring och säljer sina varor på Trädgårdstorget i Linköping. Thure Nilsson var son till Nikolaus Nilsson som brukade torpet Sjötorp, som på den tiden hette Lilla Alund, under Näsby. Detta torp omfattade ca 1 ha åker och 4 ha betesmark. På torpet fanns bl a en över hundra år gammal stuga med ett rum och kök samt en fallfärdig ladugård. Två kor kunde torpet föda men då fick man bärga hjälpfoder som vass och starrgräs som vinterföda. Thure Nilssons föräldrar hade under sin tid på torpet redan börjat odla tidigpotatis, gurkor och jordgubbar för försäljning på torget i Linköping. Thure odlade till att börja med samma produkter som sina föräldrar men utökade snart odlingarna genom att bryta upp betesmark för att kunna odla tomater och blomkål.
Det första växthuset byggdes i början på 20-talet och användes i första hand till gurkodling. Thure bröt mark, jordförbättrade, byggde bostadshus, svin- och hönshus samt fler växthus. 1950 byggdes det första tomathuset på Sjötorp. Under andra världskriget började man odla grönsaker i s k varmbänkar. Man hämtade under hösten och vintern hästgödsel inne på regementet eller i åkarstallarna. När hästarna försvann från regementena och åkarstallarna lades ner började man använda avrens från siloanläggningarna, sk bynke. Fick man inte igång förbränningen fick man elda i en panna så att det bildades ånga som man sedan genom rör ledde in i gödselhögarna.
Den varma gödseln lade man i botten av en drivbänk, på gödseln lade man sedan jord som man sådde i och över detta ett bänkfönster. Detta gjorde man i februari eller mars månad och kunde på så sätt få en tidigare säsong med grönsaker. Det var främst sallad, spenat och rädisor som såddes i varmbänkar. Spenat var en vara som man kunde sälja hur mycket som helst av under krigsåren. Det var under krigsåren som Ekängen blev känt för sina grönsaker, sin potatis och sina jordgubbar. Folk handlade på torget på den tiden. Man gick till saluhallen och köpte kött och till torget för att köpa grönsaker. Redan kl. 07.00 var kommersen igång om morgnarna. Vid middagstid var i regel varorna slut och då kunde man packa ihop och fara hem för att jobba med allt som behövdes i trädgården.
1963 tog två av Thures söner, Arne och Lars-Ove, över Sjötorp och fortsatte med trädgårdsnäringen. De hade precis som de andra syskonen tidigt börjat med att hjälpa till i trädgården och som 12-åringar fick de börja följa med till stan och ”torga”. Arne och Lars-Ove byggde under vintern 75/76 ett nytt stort tomathus och började specialisera sig mer och mer. Man odlade utplanteringsväxter, gurka, tomater, potatis och jordgubbar.
Övriga trädgårdsmästerier i Ekängen från 1920-talet och framåt var Gulltorp, Sand, Klockartorp, Smedhemmet, Frälsenäs, Källsäter, Lissabon, Västra Lund, Augustenberg, Måsarp, Sjöstugan (från 1951), Björksäter (från 1959), Gatan och Nybygget.
Torghandel
När man från Ekängen började torga på Trädgårdstorget så rodde man in till Nykvarn med sina varor. Därifrån drog man varorna på kärror upp till Trädgårdstorget. Bonn-Olle från Augustenberg och Kalle i Västra Lund rodde ihop. Sjötorp rodde själva.
Åren 1900-1910 kördes torglassen från Sjötorp med oxe. År 1928 införskaffade Kalle i Västra Lund en lastbil och år 1936 köpte även Thure i Sjötorp en sådan. De ställen som inte hade bil körde till torget med häst och vagn och detta pågick ända in på 40-talet och början på 50-talet. Stall för hästarna fanns hos specerihandlarna David Carlsson på Storgatan och Svendéns på S:t Larsgatan.
Thure Nilsson på Trädgårdstorget, obs skylten i bakgrunden Svendéns
Den vita gurkan
Man kan inte skriva om Ekängen utan att berätta om den unika vita gurkan. Frilandsodlade gurkor, både gröna och vita, har säkert odlats i Ekängen så länge som man odlat gurkor här, men det är inte dom som är unika.
Någon gång på 40-talet lanserades en vit gurka som hette Lilla Delikatess, och det var en gurka som odlades i varmbänk eller i växthus. Den är väldigt god och har en krispighet som inte andra gurkor har. Man var van vid att salta gurkor, och man fann snart att den här gurkan var särskilt lämplig att salta ganska lätt. På detta vis hade man skapat en primör som blev mycket populär. Vem som introducerade den vita saltgurkan är det ingen som vet säkert. Det var nog så att någon kom på idén, och så tog de andra odlarna efter.
Den vita gurkan har både han- och honblommor på samma planta. Den måste pollineras av insekter, bin eller humlor. Den måste dessutom beskäras så att den inte blir för vegetativ. Det är därför som den är svårodlad. Andra gurkor har bara honblommor och behöver inte pollineras.
Man kan kanske säga att Lilla Delikatess-gurkan är en omodern gurka. Det var säkert därför som fröfirmorna slutade att sälja frö av den på 70-talet. Det finns alltså inte frö att köpa, men i Ekängen lever den kvar. Hur kan det komma sig? Jo, ett par eldsjälar kan ännu konsten att utvinna eget frö från sina gurkor. Eftersom gurkan numera endast odlas i växthus, så kan man få fram den mycket tidigt, redan i mars månad. De sista gurkorna för säsongen brukar bli i slutet på oktober.
Recept på den lättsaltade gurkan finns många. Men ett grundrecept är:
85 gram fint salt utan jod per liter vatten, dill – gärna stjälkar klippta i bitar. Gurkorna läggs i och får ligga i två dygn. Sedan är det bara att ta upp dem, skära i skivor och äta. Eftersom den här gurkan inte har utsatts för någon växtförädling sedan den skapades kan man kalla den omodern. Den kan därför vid något tillfälle vara besk, vilket mera moderna gurkor inte blir.
Är gurkan besk så brukar det vara i den änden som har suttit fast i plantan. Man brukar kunna motverka beskheten genom att börja skära gurkan från det håll där blomman har suttit mot skaftet.
Eftersom inga konserveringsmedel används så har den lättsaltade gurkan kort hållbarhet, drygt en vecka. Därför har den delikata gurkan fått en särskilt lokal prägel. Den säljs företrädesvis i Ekängen och på torgen i Linköping. Men icke desto mindre kommer det varje torgdag kunder och köper gurkor för att ta med sig till barn eller goda vänner som bor på andra platser i landet. Det är nämligen så – att om man har fått smaka den unika lättsaltade vita gurkan så är man fast i ett beroende.
Beskrivet av Hans Agnarsson
