Bakgrund

Casimir Reutersköld, friherre, ingenjör och ägare till Näsby säteri hade köpt en ångbåt men det var ännu ingen lysande affär och alla stenbryggor som han anlagt för att anlägga med båten hade kostat mycket pengar.

Han hade nu kommit på att utmarken som hörde till Näsby säteri skulle kunna omvandlas till dels egnahem för torpare och dels sommarstugetomter för kapitalstarka stadsbor.

Torparna som redan fanns där hade hitills hyrt sitt torp med krav att även arbeta av hyran med dagsverken på gården vilket var gängse för alla torpare i landet vid den tiden. De flesta torpare drömde om att äga sin egen mark och slippa gå till markägaren och göra dagsverken. Det pågick även en rörelse i landet att försöka motverka utvandringen till Amerika genom att erbjuda unga människor att förverkliga sina drömmar om en egen liten gård.

Om han även lyckades sälja tomter till stadsbor kunde han få transportera ut dem med sin ångbåt.

Året var 1914 när han lät upprätta ett förslag på hur tomterna skulle kunna styckas. Denna karta finns ännu bevarad men har fått senare anteckningar gjorda i blyerts vartefter idéerna utvecklades.

Han började med att stycka av hela utmarken vilket motsvarde all mark från rondellen vid växthusvägen ända bort till Gärstads utmark där Västra Lund slutar. Den kom att kallas Stensätter 1:1.

Den 2 februari 1915 genomfördes styckningen genom att gårdens utmark såldes till Agronom Emil Ohlsson i Beatelund för att samma dag säljas tillbaka till Casimir. Förmodligen skedde detta som ett affärsupplägg för att kunna stycka av detta område till sig själv.

När utmarken hade avstyckats började försäljningen av tomterna och 1915 hann man sälja 10 torpställen och 1 sommarstugetomt. Det var den så kallade Roxvik som låg närmast söder om Sjötorp och hade köpts av Karl Erik Bertels.

Försäljningen av tomter gick bra och kom att sysselsätta Casimir ända fram tills han död 1922. Han hade redan 1916 sålt Näsby säteri och flyttat in till Linköping.

I ursprungsplanen som syns på ritningen från 1914 hade man reserverat en äng beväxt med stora ekar, vilken kallades Ekängen där även fanns en allmän badplats. Redan sommaren 1917 uppgav Corren att Linköpingbor använde badstranden.

Efter att Casimir hade dött 1922 övertog hans änka och dotter ägandet av fastigheten Stensätter 1:1 och fortatte att stycka av tomter.

Bildandet av Andelsföreningen Ekängen UPA

Den 12 mars 1928 undertecknades köpekontraktet mellan den under bildande Andelsföreningen Ekängen UPA och änkan  Reuterskiölds arvingar avseende det som återstod av Stensätter 1:1. Föreningen företräddes av herrar K E Bertels och Israel Lihnell.

Föreningens arbetsnamn var Ekängens väg- och parkförening. I köpet ingick skyldigheten att upplåta uttagna vägar, badstrand och brygga till de redan sålda tomterna. Som referens angavs den av lantmätaren John Grenhom i maj 1916 upprättade karta och beskrivning. Köpeskillingen var 1.000:-.

Första styrelsen

Den 21 augusti 1928 antogs de första stadgarna för Andelsföreningen Ekängen UPA vid ett konstituerande möte på KFUM:s Sommarhem i Ekängen. Till styrelse valdes:

Israel Lihnell, S Ström, K Lindén, C.A. Fridlund och G Nordin och suppleanterna Herrar A Wiberg, R.A Spångberg, Joh. Petersson, G Stenström och G.A. Lindkvist.

Till revisorer utsågs Urmakare Robert Jonsson (Jeraeus) och Gust. A. Svensson.

Redan en vecka senare, den 29 augusti, konstituerade man sig enligt följande:

Israel Lihnell, ordförande

Karl Lindén, vice ordförande

S.W Ström, kassör

Gunnar Nordin, sekreterare

Eftersom det vid denna tid fanns en lag om att det inte var tillåtet för bolag och föreningar att utan tillstånd förvärva den typ av mark, gjordes en skrivelse till Kungl. Majts. Befallningshavare i Östergötland om att få sitt köp godkänt. Motiveringen var att marken i huvudsak bestod av vägar och var av beskaffenhet att icke kunna bebyggas eller eljest utnyttjas för annat ändamål än den av föreningen avsedda. Föreningens syfte var ju att iordningställa vägar och gatubelysning m.m. Den 30 juli 1929 godkändes köpet med en resolution från landskansliet på Linköpings slott.                                                                                                                                     

I juli 1930 såg man även över sitt markinnehav och beslutade erbjuda Ivar Gustavsson i Stensätter samt Edvin Nord i Smedshemmet att köpa markområdet öster om villasamhället. Detta torde vara den del som idag ligger ovanför Klockartorpsvägen.

Vid ingången till 30-talet hade föreningen 23 andelar. Tyvärr visade verksamheten underskott och det första bokslutet visade en förlust på 23:08 vilket balanserades till påföljande år.

På våren 1931 hade biltrafiken i Ekängen blivit ett problem. Föreningen anmälde till Länsstyrelsen att man önskade en hastighetsbegränsning till 20 km/tim på den allmänna vägen genom samhället. Samhället är numera tätbebyggt och de boende är i Ekängen för att få rekreation och vila och blir störda av motorfordonen som med stor hastighet framfördes å vägen. 

1932 var det dansbaneeländet som engagerade sommargästerna. I ett brev till Landsfiskalen i Linköping upprörde man sig över att den förväntade vederkvickelsen och stillheten i Ekängen regelbundet stördes av dansbanan. Dessutom blev det svårare att hyra ut de sommarstugor som låg i närheten av etablissemanget. Landsfiskalen uppmanades å det skarpaste att omedelbart, med hänvisning till lagen och socialministerns yttrande om att man ”ej må tillåta dansbana på plats där den för någon kan störa hemfriden eller så nära landsvägen att allmänt obehag och förargelse därav uppstå”, icke bevilja tillstånd.

I ett kungörande i juli 1932 fastställer Distriktslantmätaren att fastigheterna Stensätter 1:7, 1:8 samt 1:10 inte har rätt till väg, vattenställe eller badplats vid Roxen. Detta måste ha varit grunden till den praxis som sedermera gjorde att många sommargäster vägrades tillträde till badplatsen ”Allmänningen” på nuvarande Sellerivägen. På hösten 1932 markerades reviret ytterligare då styrelsen skrev ett skarpt brev till lantbrukaren Ivar Gustafson och meddelade att han minsann inte alls hade rätt att beträda ångbåtsbrygga, vägar i villaområdet eller badplatsen, ej heller att tillåta någon att beträda dessa ytor. Detta gällde för övrigt alla som inte bodde i ”villasamhället”.                                                                                        

1932 rasade en tvist mellan den då omyndige Arne Henricssons förmyndare Godsägaren Erik Peterson i Bjälbo och ägarna till Stensätter 1:1 och Sjötorp 1:1 och dess sekundärlägenheter om rätten till vatten och grund i Roxen. Domen i Linköpings domsaga den 18 maj 1933 blev en förkrossande seger för Ekängsborna. Rätten gick helt på deras linje och hänvisade till omständigheterna vid 1915 års förrättning samt att den klagande Petersson hade förvärvat sin fastighet efter detta varför han ”icke kan grunda någon rätt till ifrågavarande vattenområde”. Rättegångskostnaderna på tillhopa 52:75 skulle dock delas jämnt mellan parterna.

Året därpå, 1933, överklagade ägarna på Näsby säteri den för Ekängsborna positiva domen om strand- och fiskerätt men slutförde aldrig sin talan. Domen vann därför laga kraft i maj och tillgången till Roxen var säkrad. Nästa tvist som engagerade invånarna var kampen om fiskerätten. En förrättning 1934 gav strandfastigheterna inkl. Stensätter 1:1 rätt till fiske upp till 125 m ut från stranden. Utanför detta har alla lika del i det gemensamma området.

1937 kan man ana att det åter dykt upp en tvist om rätten att bada vid föreningens badplats. Under sommaren utfärdades nämligen kontrakt om ”badrätt” till ett antal personer i Ekängen. Kontraktet gäller för fastighetsägaren och hans familj och gällde markområdet vid Sjötorps norra gräns och ned till Roxen. Kostnaden om 3:- per år kallades arrendeavgift och skulle erläggas före 1 juni varje år om avtalet inte sades upp före detta datum.                                                                                                    

Avtalen tecknades med ett flertal boende inom Soldarne, Enebacken, Talldungen, Björklyckan samt Smedshemmet.

Den 4 september 1939 kallades föreningen till förrättning avseende ett flertal ärenden som berörde Stensätter 1:1. Föreningens representant, Trävaruhandlaren  Carl A. Johansson, hade med sig en kallelse men inget bemyndigande från föreningen, varför förrättningen inställdes och 0,5 dagarvoden till förrättningsmannen utdömdes.

Andelsföreningen under resten av 1900-talet

Under de följande decennierna övergick verksamheten till en förvaltande fas. Förutom att se till att badplatsen hölls i gott skick, bevakade man Ekängsbornas intressen gentemot kommunen. Linköpings expansion fick bl.a. effekten att Roxen blev förorenad, och vid vissa vindriktningar kom en hel del skräp in mot badplatsen. Upprepade klagoskrifter skickades till kommunen och så småningom  byggdes det ett reningsverk och förhållandena blev klart bättre.

På 50-talet började man släppa på reglerna om vem som skulle få bada på ”Allmänningen”. Vid ett extra sammanträde i juli 1955 beslutades att Stensätters-föreningens[1] medlemmar hade rätt att bada vid ”Allmänningen”. I avtalet ingick då att man skulle betala 15kr/familj samt anlägga en brygga och röja upp på anvisad mark. Övriga Ekängsbor var dock fortfarande utestängda. 1958 har Stensättersföreningen en egen badbrygga. 1964 var det dags att erbjuda de boende i Sofielunds sommarstugeområde anslutning på samma villkor som Stensättersföreningen, dvs passivt medlemskap med rätt till badplats.

Vid 60-talets mitt kan man skönja en viss trötthet i föreningen. Man diskuterade att sälja av gatumarken, arrendera ut badplatsen till Saab samt att avveckla föreningen. Något konkret kom dock inte ut av detta utan verksamheten fortsatte som tidigare. Man anskaffades ny badbrygga av pontontyp och 4 nya gatljus och 1968 anlade man stenpiren som skulle fungera som vågbrytare.

---

[1]      Stensättersföreningen bestod av ett antal sommarstugor som byggts på avstyckad mark ovanför nuvarande landsväg.

Vid årsmötet 1971 framfördes för första gången förslaget att erbjuda medlemmar i Stensätters- och Sofielundsföreningarna möjligheten att bli fullvärdiga medlemmar i Andelsföringen Ekängen UPA. Årsmötet beslutade förorda förslaget samt gav styrelsen i uppdrag att utreda formerna för en sådan utvidgning av föreningen och dess konsekvenser för andelbevis mm.

1971 vidgades begreppet ”Ekängens villaområde” för att göra det möjligt att välja in nya medlemmar och därmed bredda medlemsbasen. Den nya definitionen fastställdes på årsmötet 1971 och innebar att alla inom området som begränsas i norr av vägen mellan kiosken och Stensätters gård och i söder av vägen till Sofielund har rätt att bli medlemmar och därmed andelsägare i föreningen. Gamla andelar skall därför återlämnas till föreningen för inlösen eller annars bli ogiltiga. Medlemsantalet ökade därmed drastiskt och var 1973 uppe i 108.

1975 beslöt man att erbjuda Linköpings kommun överta skötseln av badplatsen, men detta generösa erbjudande antogs aldrig av kommunen.

1983 gjuts den nuvarande bryggan och bommen sätts upp. Stranden nedanför Centrumkiosken rustas också upp. 1984 erbjuds kommunen ånyo att köpa föreningens mark. En omröstning utföll med 9 röster för och 6 emot. Kommunen avböjer även detta erbjudande!

1988 upphävs byggförbudet och en explosionsartad utbyggnad inleds. Redan de första åren byggs ett 30-tal nya villor och många nya barnfamiljer flyttar till Ekängen. De första åren har alla fullt upp med att bygga på sina hus och planera sina trädgårdar, men snart börjar man upptäcka bristen på gemensamma platser i området. Eftersom Andelsföreningen har många av de nya invånarna som medlemmar blir UPA det naturliga forumet för gemensamma spörsmål.

Efter några års diskussioner beslutar man att bilda en Barn och ungdomssektion under UPA. Syftet var att ha en etablerad organisation i ryggen när man diskuterar med markägare och myndigheter. Finansieringen av verksamheten löstes med frivilliga bidrag och belastade därför inte den ordinarie verksamheten. Barn och ungdomssektionen bildas 1994 och anlägger lekplatsen vid änden av Stensättersvägen. Hans Agnarsson på Stensätter ställde marken till förfogande och medlemmarna i sektionen tillbringade många dagar med att forma en kulle, kratta jord och slutligen anlägga en gräsmatta över det hela. Allt sedan dess har frivilliga krafter sett till att den hållits klippt och välskött. Innan den nya Ekängsskolan byggdes var det också den enda platsen där barnen kunde prova skidor och kälkar under vintern. De äldre barnen behövde också någonstans att vara, och en fotbollsplan borde anläggas. Sagt och gjort, kommunen kontaktades om markbiten väster om Klockartorp. Eftersom den inte skulle bebyggas under de närmaste åren fick föreningen arrendera marken för 800:-  per år. Ny insamling ordnades och många arbetsdagar gick åt till att kratta och så för en fotbollsplan. Så småningom kom även målen på plats och spelet kunde börja. Även här sköttes klippningen av UPA ända fram till sommaren 2005 då markarbetet för det nya området inleddes.

Under ”alla” år har Ekängsborna samlats på Saab-gården för att fira midsommar. När så NCC köpte marken och byggde småhus på området, tog några entusiaster i Andelsföreningen över arrangemanget. Det första året var det ca 50 familjer som samlades och reste stång. Efter hand har firandet etablerats som en tradition, och samlar flera hundra gäster under några timmar på midsommarafton. Folkdansuppvisning och lekar av och med Lionga Folkdanslag har varit ett stående inslag och familjekamp och tipspromenad brukar också erbjudas tillsammans med fiskdamm för barnen.                                                       För att inte göra onödigt våld på föreningens stadgar från 1928, genomfördes en revision under 1998-9. Förutom en del formalia, förändrades kraven för medlemskap för att passa det nya Ekängen. Delägare är idag alla som betalar medlemsavgift med full rösträtt i allt som inte berör markförsäljning.

I de fallen är endast medlemmar med tomter gränsande till föreningen röstberättigade. Föreningens syfte har även formellt breddats och tillåter numera att UPA kan bedriva och stödja fritidsaktiviteter inom Ekängen.

Källor: Protokoll från Andelsföreningen UPA

            Publicerade och opublicerade artiklar av Thomas Forslund, i huvudsak kapitel 1&2

            Skrivelser till och från Andelsföreningen UPA

            Artiklar från Östgöta Correspondenten

Dokumentet publicerat av Birgitta Franzén 2024-09-17