Historien är integrerad med hela Ekängens historia. Det började med att ägaren till Näsby säteri den 2 februari 1915 styckade av Näsbys utmark(förutom Sjötorp) och bildade en egen fastighet med namnet Stensätter 1:1. Namnet hade tagits av det gamla torpet med samma namn.

Det var Näsby säteris dåvarande ägare Casimir Reuterskiöld som gjorde detta. Bakgrunden till detta var att intresset för att äga en sommarvilla vid en sjö hade ökat starkt under senare delen av 1800-talet och Casimir var mer affärsman än jordbrukare då han tidigare hade arbetat som ViceVD för Norrahammars bruk. Samtidigt hade den stora utvandringen till Amerika tömt landet på arbetskraft och man letade efter sätt att bromsa den utvecklingen. Det hade då startats rörelser för att kunna köpa loss sina torp från gårdarna. Tidigare hade alla torp ägts av den gård där de låg och torparen hade som hyra varit tvungen att göra dagsverken på gården. Många som utvandrat hade varit torpare och många av dessa torp stod tomma. Nu uppstod idén att stycka av torpen eller markstycken där torparna kunde ha en egen rörelse som de ägde själva.

Året innan hade han sålt av fastigheten Sjötorp som låg alldeles intill sjön mitt i nuvarande Ekängen.

1916 hade alla tomter sålts och Casimir sålde det som var kvar av Näsby säteri och flyttade in till Linköping.

Han behöll däremot Stensätter 1:1 till sin död 1922 då fastigheten  ärvdes av hustrun och dottern.

Till den nybildade fastigheten gjordes en karta där man ritade in de tomter man tänkt sig att stycka av. Fastighetens mark började vid rondellen (förutom Växthusvägen) ända fram till Jordgubbsvägen och omfattade 121 hektar.

Änkan och dottern bestämde sig 1928 för att sälja den resterande fastigheten som mest bestod av gatorna och mindre markenheter.

Då nyheten kom ut att Stensätter 1:1 skulle säljas började oron sprida sig ibland sommargästerna. Casimir hade redan från början sparat en strandremsa med många Ekar och en badplats. Han tänkte sig att även de som inte köpt en strandtomt skulle kunna få bada.

Då grundade man en andelsförening med namnet Ekängen UPA med syfte att köpa Stensätter 1:1 och på så sätt bevara badstranden. Det är första gången som namnet Ekängen förekommer i någon dokumentation och UPA betyder Utan Personligt Ansvar. Namnet Ekängen syftar således på den öppna yta som fanns kvar och inte hade blivit en privat tomt.

Dessa var grundarna av Ekängen UPA och deras fastigheter i Ekängen.

Grosshandlare Carl Israel Lihnell. Gulltorpsvägen 13-17.

Köpman S. W. Ström, Rödbetsvägen 3.

Karl Lindén, Sellerivägen 4.

C.A. Fridlund, Ekängsvägen 40 + Sparrisvägen 9.

Skräddare Gunnar Nordin, Gulltorpsvägen 25.

Fotograf Axel Wiberg, Sparrisvägen 1-5.

Rickard Spångberg, Ekängsvägen 31.

Johan Pettersson, Sparrisvägen 17.

Fabrikör G. Stenström, Palsternacksvägen 7.

Skräddarmästare G.A. Lindkvist, Rödbetsvägen 2.

Urmakare Robert Jonsson, senare Jeraeus, Bryggvägen 5-7.

Gustaf Svensson, en av ägarna i köttfirman Ström & Svensson.

Den 12 mars 1928 undertecknades köpekontraktet mellan den under bildande Andelsföreningen Ekängen UPA och änkan  Reuterskiölds arvingar avseende det som återstod av Stensätter 1:1. Föreningen företräddes av herrar K E Bertels och Israel Lihnell.

I köpet ingick skyldigheten att upplåta uttagna vägar, badstrand och brygga till de redan sålda tomterna. Som referens angavs den av lantmätaren John Grenhom i maj 1916 upprättade karta och beskrivning. Köpeskillingen var 1.000:-.

Redan i Augusti 1928 hade man antagit stadgarna för Ekängen UPA och även tillsatt en styrelse vid ett konstituerande möte på KFUM:s Sommarhem i Ekängen.

                                                                                                                                 

Till styrelse valdes:

Ordförande: Grosshandlare Israel Lihnell

Vice ordförande:  Karl Lindén 

Kassör: Köpman S Ström

Sekreterare: Skräddare Gunnar Nordin

Suppleanter: A Wiberg, R.A Spangberg, Joh. Petersson, fabrikör G Stenström och skräddarmästare  G.A. Lindkvist.

Revisorer: Urmakare Robert Jonsson och köpman Gustav A. Svensson.

Eftersom det vid denna tid fanns en lag om att det inte var tillåtet för bolag och föreningar att utan tillstånd förvärva den typ av mark, gjordes en skrivelse till Kungl. Majts. Befallningshavare i Östergötland om att få sitt köp godkänt. Motiveringen var att marken i huvudsak bestod av vägar och var av beskaffenhet att icke kunna bebyggas eller eljest utnyttjas för annat ändamål än den av föreningen avsedda. Föreningens syfte var ju att iordningställa vägar och gatubelysning m.m. Den 30 juli 1929 godkändes köpet med en resolution från landskansliet på Linköpings slott.                

Den 13 oktober 1928 styckade man av flera tomter.

En tomt som fick beteckningen Stensätter 1:61 och har numera adress Sellerivägen 10 men tomten har även styckats i 2 tomter.

Man sålde också av en tomt som låg intill och la ihop den med Stensätter 1:35 och gav den en ny beteckning Stensätter 1:62. Den har senare delats upp i 2 tomter.

Även tomten ovanför såldes och lades till Stensätter 1:33. Den nya fastigheten fick benämningen Stensätter 1:63 och har adress Sellerivägen 4.

Sedan fortsatte man med tomten mot Ekängsvägen. Den fick beteckningen Stensätter 1:64. Den har adressen Sellerivägen 2.

I juli 1930 såg man även över sitt markinnehav och beslutade erbjuda Ivar Gustavsson i Stensätter samt Edvin Nord i Smedhemmet att köpa markområdet öster om villasamhället. Detta torde vara den del som idag ligger ovanför Klockartorpsvägen.

Vid ingången till 30-talet hade föreningen 23 andelar. Tyvärr visade verksamheten underskott.

På våren 1931 hade biltrafiken i Ekängen blivit ett problem. Föreningen anmälde till Länsstyrelsen att man önskade en hastighetsbegränsning till 20 km/tim på den allmänna vägen genom samhället. Man ansåg att samhället var tätbebyggt och de boende är i Ekängen för att få rekreation och vila och blir störda av motorfordonen som med stor hastighet framfördes på vägen. 

1932 var det dansbaneeländet som engagerade sommargästerna. I ett brev till Landsfiskalen i Linköping upprörde man sig över att den förväntade vederkvickelsen och stillheten i Ekängen regelbundet stördes av dansbanan på KFUMs sommarhem. Dessutom blev det svårare att hyra ut de sommarstugor som låg i närheten av etablissemanget. Landsfiskalen uppmanades å det skarpaste att omedelbart, med hänvisning till lagen och socialministerns yttrande om att man ”ej må tillåta dansbana på plats där den för någon kan störa hemfriden eller så nära landsvägen att allmänt obehag och förargelse därav uppstå”, icke bevilja tillstånd.

I ett kungörande i juli 1932 fastställer Distriktslantmätaren att fastigheterna Stensätter 1:7, 1:8 samt 1:10 inte har rätt till väg, vattenställe eller badplats vid Roxen. Detta måste ha varit grunden till den praxis som sedermera gjorde att många sommargäster vägrades tillträde till badplatsen ”Allmänningen” på nuvarande Sellerivägen. På hösten 1932 markerades reviret ytterligare då styrelsen skrev ett skarpt brev till lantbrukaren Ivar Gustafson och meddelade att han minsann inte alls hade rätt att beträda ångbåtsbrygga, vägar i villaområdet eller badplatsen, ej heller att tillåta någon att beträda dessa ytor. Detta gällde för övrigt alla som inte bodde i ”villasamhället”.                                                                                         1932 rasade en tvist mellan den då omyndige Arne Henricssons (Näsby säteri) förmyndare Godsägaren Erik Peterson i Bjälbo och ägarna till Stensätter 1:1 och Sjötorp 1:1 och dess sekundärlägenheter om rätten till vatten och grund i Roxen. Domen i Linköpings domsaga den 18 maj 1933 blev en förkrossande seger för Ekängsborna. Rätten gick helt på deras linje och hänvisade till omständigheterna vid 1915 års förrättning samt att den klagande Petersson hade förvärvat sin fastighet efter detta varför han ”icke kan grunda någon rätt till ifrågavarande vattenområde”. Rättegångskostnaderna på tillhopa 52:75 skulle dock delas jämnt mellan parterna.

Under de följande decennierna övergick verksamheten till en förvaltande fas. Förutom att se till att badplatsen hölls i gott skick, bevakade man Ekängsbornas intressen gentemot kommunen. Linköpings expansion fick bl.a. effekten att Roxen blev förorenad, och vid vissa vindriktningar kom en hel del skräp in mot badplatsen. Upprepade klagoskrifter skickades till kommunen och så småningom  byggdes det ett reningsverk och förhållandena blev klart bättre.

Vid 60-talets mitt kan man skönja en viss trötthet i föreningen. Man diskuterade att sälja av gatumarken, arrendera ut badplatsen till Saab samt att avveckla föreningen. Något konkret kom dock inte ut av detta utan verksamheten fortsatte som tidigare. Man anskaffades ny badbrygga av pontontyp och 4 nya gatljus och 1968 anlade man stenpiren som skulle fungera som vågbrytare.

Vid årsmötet 1971 framfördes för första gången förslaget att erbjuda medlemmar i Stensätters- och Sofielundsföreningarna möjligheten att bli fullvärdiga medlemmar i Andelsföringen Ekängen UPA. Årsmötet beslutade förorda förslaget samt gav styrelsen i uppdrag att utreda formerna för en sådan utvidgning av föreningen och dess konsekvenser för andelbevis mm.

1971 vidgades begreppet ”Ekängens villaområde” för att göra det möjligt att välja in nya medlemmar och därmed bredda medlemsbasen. Den nya definitionen fastställdes på årsmötet 1971 och innebar att alla inom området som begränsas i norr av vägen mellan kiosken och Stensätters gård och i söder av vägen till Sofielund har rätt att bli medlemmar och därmed andelsägare i föreningen. Gamla andelar skall därför återlämnas till föreningen för inlösen eller annars bli ogiltiga. Medlemsantalet ökade därmed drastiskt och var 1973 uppe i 108.

1975 beslöt man att erbjuda Linköpings kommun överta skötseln av badplatsen, men detta generösa erbjudande antogs aldrig av kommunen.

1983 gjöts den nuvarande bryggan och bommen sattes upp.

1984 erbjöds kommunen ånyo att köpa föreningens mark men Kommunen avböjde även detta erbjudande.

1988 upphävs byggförbudet i Ekängen och en explosionsartad utbyggnad inleds. Redan de första åren byggs ett 30-tal nya villor och många nya barnfamiljer flyttar till Ekängen. De första åren har alla fullt upp med att bygga på sina hus och planera sina trädgårdar, men snart börjar man upptäcka bristen på gemensamma platser i området. Eftersom Andelsföreningen har många av de nya invånarna som medlemmar blev UPA det naturliga forumet för gemensamma spörsmål.

Efter några års diskussioner beslutar man att bilda en Barn och ungdomssektion under UPA. Syftet var att ha en etablerad organisation i ryggen när man diskuterade med markägare och myndigheter. Finansieringen av verksamheten löstes med frivilliga bidrag och belastade därför inte den ordinarie verksamheten.

Barn och ungdomssektionen bildas 1994 och anlade lekplatsen vid änden av Stensättersvägen. Hans Agnarsson på Stensätter gård ställde marken till förfogande och medlemmarna i sektionen tillbringade många dagar med att forma en kulle, kratta jord och slutligen anlägga en gräsmatta över det hela. Allt sedan dess har frivilliga krafter sett till att den hållits klippt och välskött. Innan den nya Ekängsskolan byggdes var det också den enda platsen där barnen kunde prova skidor och kälkar under vintern. De äldre barnen behövde också någonstans att vara, och en fotbollsplan borde anläggas. Sagt och gjort, kommunen kontaktades om markbiten väster om Klockartorp. Eftersom den inte skulle bebyggas under de närmaste åren fick föreningen arrendera marken för 800:-  per år. Ny insamling ordnades och många arbetsdagar gick åt till att kratta och så för en fotbollsplan. Så småningom kom även målen på plats och spelet kunde börja. Även här sköttes klippningen av UPA ända fram till sommaren 2005 då markarbetet för det nya området inleddes.

För att inte göra onödigt våld på föreningens stadgar från 1928, genomfördes en revision under 1998-99. Förutom en del formalia, förändrades kraven för medlemskap för att passa det nya Ekängen. Delägare är idag alla som betalar medlemsavgift med full rösträtt i allt som inte berör markförsäljning.

I de fallen är endast medlemmar med tomter gränsande till föreningen röstberättigade. Föreningens syfte har även formellt breddats och tillåter numera att UPA kan bedriva och stödja fritidsaktiviteter inom Ekängen.

2017 såldes all gatmark till kommunen och därmed äger föreningen numera bara Sellerivägen och själva badplatsen.

Källor: Lantmäteriet

Protokoll från Andelsföreningen UPA         

            Skrivelser till och från Andelsföreningen UPA

            Artiklar från Östgöta Correspondenten

Ekängsboken, Örjan Borgefalk

Dokumentet publicerat av Birgitta Franzén 2024-09-17, ändrat 2025-06-17