Det här är berättelsen om de fyra bröderna Albin, Ernst, Anton och Manne Hjelm.
Först lite om deras bakgrund.
Deras farfar Carl Johan Nilsson föddes 1811 i torpet Ändebo i Rappestads socken. Vid 21 års ålder flyttade han till Idingstad i Östra Harg och arbetade som dräng. Hit kom samma år 1832 en flicka vid namn Stina Britta Larsdotter född 1805 i Vårdsberg. De här ungdomarna fattade tycke för varandra och blev ett par.
Carl Johan sökte nu in till livkompaniet vid första livgrenadjärregementet och blev antagen där den 10/12 1832.
Den 18 oktober 1833 gifte de sig i Östra Harg.
Han blev som knekt tilldelad grenadjärtorpet 114 under Luestad i Rystad socken ”Frösta rote” och får knektnamnet Hjelm. Torpet kom senare att få namnet Gripsborg.
Här föds deras barn Anders 1834, Anna-Stina 1837, Johan Fredrik 1842, Sofia Matilda 1845 ( men hon dog endast två år gammal.)
År 1849 begärde Carl Johan avsked, som blev beviljat på grund av sjukdom. I militärrullorna står att han i 17 år tjänat väl.
Nu var familjen tvungen att flytta. År 1850 sökte Carl Johan jobb på Bjursby gård i Rystad där han var anställd som rättare.
Ägare till Bjursby var greve Werner von Schwerin som även ägde Idingstad där Carl Johan och Stina Britta jobbade som unga. År 1858 flyttade familjen över till Idingstad, men återvände till Bjursby 1860. Den här gången till kvarnen där han började arbeta som mjölnare. Sönerna begav sig till Malexander för att jobba och dottern flyttade till Slaka. Carl Johan var nu 49 år och Stina Britta 55.
År 1861 återvände sonen Johan Fredrik hem. 1863 även sonen Anders, säkert för att hjälpa föräldrarna som började bli gamla, prästen skrev i husförhörslängden att Stina Britta är sjuk och ofärdig. År 1869 gifte sig sonen Johan Fredrik med en flicka vid namn Anna Charlotta och flyttade till Mogenäs Mellangård medan brodern Anders bodde kvar hos föräldrarna.
År 1889 dog Stina Britta 84 år gammal (av bröstlidande). Carl Johan flyttade 1897 till sin dotter Sofia Matilda som då var gift med en bonde och bodde i Tegneby Vestergård. Carl Johan dog år 1900 av ålderdomssvaghet 89 år gammal.
Morföräldrarna
Morfar Petter Nilsson föddes 1822 i Vårdnäs socken och Stina Maja Samuelsdotter föddes 1829 i Torpängen Östra Harg. Som unga bodde och arbetade de på olika gårdar i Vårdsberg socken. År 1856 var Stina Maja piga i Östra Böckestad och Petter jobbade som dräng i Sviestad. År 1858 flyttade Stina Maja till Gammeltorp, hon var nu gravid och här föddes dottern Johanna Matilda 8 /6 1859. Samma år i september ingick de äktenskap i Vårdsbergs kyrka. Familjen flyttade nu till Svistatorpet i Östra Harg.
År 1860 flyttade de vidare till Tegneby Vestergård i Rystad där föddes dottern Cristina Albertina 1861 och dottern Anna Lena 1863.
År 1865 bodde familjen i grenadjärtorp 125 under Idingstad men flyttade 1866 till Stora Hällen under Svistad i Östra Harg där Petter jobbade som statardräng. 1867 föddes ytterligare en dotter Carolina,1870 en dotter till, men hon dog samma år. År 1876 dog Stina Maja av bröstlidande endast 54 år.
Petter blev nu fattighjon och inhyst med sina flickor hos en änka vid namn Maria Sofia Dahl och hennes dotter Anna Sofia i en stuga under Mogenäs Mellangård. Prästen skrev i husförhörslängden under särskilda anteckningar att flickorna har svårt att tala och att Johanna Matilda lider av fallandesot och är sinnessvag. 1885 bodde Petter och dottern Johanna Matilda ensamma kvar, Kristina Albertina flyttade till Nykil för att jobba, Anna Lena till Sviestad och Carolina till Rystad. År 1892 dog Petter Nilsson 70 år gammal.
Föräldrarna
Anders Hjelm hade nu börjat uppvakta Johanna Matilda och 1889 föddes deras första barn Albert, född utom äktenskapet. 1891 föddes sonen Ernst även han som oäkta. När Johanna Matildas far dog 1892 flyttade Anders Hjelm tillsammans med Johanna i Mogenäs.
Johanna och Anders ingick äktenskap 4/6 1893 I Östra Harg, samma år föddes sonen Anton och 1897 sonen Manne.
Johannas syster Anna Lena hade återvänt hem till Mogenäs, hon hade även fått tre oäkta barn, Anna Elisabeth född 1886, Erik Konrad född 1890, och David Emanuel född 1894.
Här bodde nu tre vuxna och sju barn, troligen fick Anders försörja allihop.
Anders Hjelm dog 1897 63 år gammal. Johanna var nu skriven fritt på socknen med sina barn. Medan systern Anna Lena hamnade på fattighuset med sina tre. Johanna och hennes barn blev inhysta hos olika familjer i socknen. Någon kom med häst och flakvagn för att hämta samtliga personer och deras tillhörigheter, alla utom Albert som var i skolan när det här hände. Han kom hem till ett tomt hus, kvar fanns bara änkan Dahl som bodde på övervåningen. När detta hände var Johanna 38 år och Albert 8 år, Ernst 6 år, Anton 4 år, Manne 9 månader.
Carlstorpet
Nu hade c:a 4 år gått som Johanna varit skriven fritt på socknen, men år 1901 flyttade Johanna Matilda Hjelm och barnen till Carlstorpet, hon var nu skriven som änka och fattighjon. Carlstorpet ägdes av kommunen och användes som fattighus.
Barnen fick nu hjälpa till med försörjningen, bl.a ledde Ernst och Anton en blind borstbindare som hette Ahl och var boende i Rudatorpet under Torstorps utjord. Han gick mellan Linköping och Norrköping och sålde sina borstar och kvastar. Ibland var gubben berusad, så dom fick sova under någon gran utmed vägen.
Albert som var äldst av syskonen drabbades svårt av spanska sjukan. Det var nära att han inte överlevde.
Snart var bröderna gossedrängar på olika gårdar. 1904 flyttade Albert till Törnevalla, 1905 flyttade Ernst till Östra Skrukeby, 1907 flyttade Anton till Hargs gård och 1908 flyttade han hem igen. 1909 flyttade Anton åter till Rystad och Emanuel flyttade till Togetorp.
Anton som nu var 15 år jobbade på Hargs Gård. När han skulle ta in hästarna på kvällen, fick han för sig att rida, det gick inte så bra, hästen blev rädd och skenade. Anton ramlade av och bröt ena benet. Det har berättats att läkaren på sjukhuset inte var riktigt nykter, så han kapade av benet istället för att gipsa det. Nu fick Anton lära sig gå med träben.
Bröderna arbetade nu som drängar på olika gårdar runt om Linköping alla utom Anton som lärde sig till snickare.
1915 blev Källtorpet i Östra Harg hyresledigt. Handlaren Per A. Emanuel Petersson var nu gammal och orkade inte bo kvar längre. Då slog de till och hyrde Källtorpet. Ernst stod för kontraktet, men alla bröderna flyttade tillsammans hit. De tar även hand om sin mamma Johanna som fortfarande bodde kvar i Carlstorpet.
Ernst kom hit från Västerlösa. Anton från Vårdsberg, Manne från Törnevalla, Albert från Flodingstad i Östra Harg.
Mor Johanna flyttade nu tillsammans med sina grabbar i den lilla stugan. Här bodde nu 5 vuxna personer.
Det fick bara plats två att sitta vid bordet i köket, så man fick äta i omgångar. När man bäddat ut sängarna på kvällen blev rummet fullt. Sämjan måste nog varit god. Vatten hämtade man i en källa som låg vid sidan om huset, och torrdasset fanns bredvid vedskjulet en bit bort. I rummet fanns ett väggfast skåp en bäddsoffa en stor byrå, bord och stolar en imperialsäng samt en murspis att elda i. Köket hade järnspis och en liten arbetsbänk där vattenhinken stod, ett bord och två pinnstolar.
Nu började en ny tid i brödernas liv. Bara känslan av att ha eget tak över huvudet måste varit enorm.
Ernst och Manne jobbade som dagsverkare på olika gårdar i bygden där det behövdes hjälp, ofta säsongsbetonat vid höskörd och tröskning. På vintern var det skogsarbete som gällde. Personer från trakten har berättat att Ernst och Manne gick till fots till Nykil för att hugga i skogen (c:a 4 mil). De lär ha haft en speciell teknik när de sågade, för de orkade mycket mer än andra. En Julafton när de kom hem från skogen hade mor Johanna ingen mat att ge dom. Trötta och frusna fick de ge sig ut och tigga så de klarade livhanken, men det lär ha gått bra. Efter den resan blev Ernst sjuk, han har berättat att ”utan brännvin hade jag aldrig överlevt”. De kunde så småningom skaffa sig några kor och Ernst köpte gödkalvar som han födde upp. Lite extra inkomster blev det ju alltid. År 1926 köpte de Stora Källtorpet, Ernst var den som stod på kontraktet.
Året efter dog mamma Johanna den 28/12 1927. Hon fick ändå uppleva att hennes grabbar blev ägare till något eget.
Anton som genom en olycka bröt benet när han var ung fick gå med träben. Därför kunde han inte jobba i lantbruket, men han kunde många andra saker. Han hjälpte folk att snickra, måla, tapetsera och spänna papptak. Han klippte även hår. Många är de som blivit luggade av den hårklippningsmaskinen. Behövde någon hjälp med att deklarera så gick det också bra. Det var även han som bakade hemma, hans skorpor och sockerkakor glömmer man inte i första taget. Anton färdades runt i bygden på en cykel där tramporna följde med runt så han kunde trampa med ett ben. Ibland gick det ner i diket när någon varit för frikostig med snapsarna. Han var praktisk, rolig och klipsk. Det var alltid Anton som förde talan i familjen och även hördes mest när det var kalas i stugorna. Anton gillade att spela kort, ibland blev det sena kvällar i Källtorpet när kortleken kom fram. Bröderna fick sitta och sova på stolarna, det fanns ju inte plats att bädda.
När det på Midsommarafton spelades fotboll i Togetorp var Anton en given målvakt med hjälp av sin käpp.
Albert som var äldst av bröderna, var mest hemma och skötte om djuren och huset. Han var en mycket tystlåten person men verkade nöjd med sin lott. Om någon frågade hur det var när spanska sjukan kom så berättade han gärna. Han hade ju själv blivit drabbad.
Manne var också tystlåten av sig och ganska svår att kommunicera med. Han lär enligt uppgift varit den av bröderna som läste mest. Han kunde arbeta som en maskin, skulle det huggas ved en dag så gjorde han det med besked. När Manne en dag kom cyklande från Linköping, ner för backen vid Hagalund gick det lite för fort och var ganska stenigt så han körde omkull. Snabbt hoppade han upp och kollade unikaboxen på pakethållaren, det gick bra flaskan höll.
Ernst var den av bröderna som jag hade mest minne av. Han var en genomsnäll människa som alltid tog sig tid. Ibland kunde han följa med till skogen för att plocka svamp, han visste precis var kantarellerna växte. Råkade vi hamna på samma buss till Linköping så bjöd han på kondis. Inte riktigt vad jag var van vid.
Ett minne jag har, är när min far och Ernst kom in för att äta mat, pappa ville bjuda Ernst på en snaps, så han gick till skafferiet för att hämta godsakerna, men råkade ta fel flaska och märkte inte det. Han hällde upp och de sa skål. Jag kan se deras miner när det de drack var vatten, Ernst kommentar blev ”de va klent dö”.
En kväll när Ernst skulle åka hem efter avslutat arbete, fick han en kattunge med sig. Vi hade bestämt att han skulle ha katten i en korg på cykelstyret. När han kom till Anderstorp blev kattungen skrämd av en hund som rusar ut på vägen. Den hoppar ur korgen och försvann, ingen fick tag på katten den kvällen. Men nästa dag lyckades tant Ida i Anderstorp få tag på kattungen så att Ernst fick den med sig hem. Katten blev kvar hos bröderna Hjelm tills den dog av ålderdom.
Tänk att dessa grabbar kunde bli så rättskaffens snälla och givmilda personer med den bakgrunden. Kom man till Källtorpet blev man alltid bjuden på något. Enligt berättelser var mor Johanna likadan. Hon hade alltid något att dela med sig av. Ingen av grabbarna bildade familj utan bodde tillsammans i denna lilla stuga. Kanske var det den tuffa barndomen som gjorde dom så sammansvetsade. Albert och Anton dog samma år 1965. Ernst avled 1975 och Manne 1980. De ligger begravda i en gemensam grav bredvid sin mamma på Östra Hargs kyrkogård.
Berättat av Birgitta Gunnarsson
Dokumentet publicerat av Birgitta Franzén 2024-01-23 .