Hans Agnarsson, Arne Henricsson, Iris Nilsson och Britt Madsen var alla aktiva i grundat av Rystad-Östra Harg (RöH) hembygdsförening. Först ut att berätta om sitt liv, bygden och föreningen är Hans.
Hans, sitter i foajén till Linghems äldreboende och väntar besök. Besökarna är vi, Birgitta och Lena från RöH och kommer för att intervjua Hasse. ”Hasse har nog väntat på det här, hembygden är viktig för honom”, säger Birgitta, de båda har känt varandra sedan ungdomsåren. Vi hinner knappt öppna dörren innan vi välkomnas:
Ni måste utrusta er för att komma in här, plirar Hasse mot oss och pekar på munskydden som ligger bredvid honom. Det är obligatoriskt för besökare. Själv har jag fått mina sprutor.
Hasse styr med lätta steg sin rullator mellan olika korridorer medan han guidar oss. ”Här är lunchrummet där jag äter. Under lunchen idag diskuterade jag jordbrukspolitik med en annan från landet, och jag blir lätt lite hetsig. Det är svårt för en gammal bonde som mig att inte gå-i-gång”.
Vi kliver in i Hasses lilla rum med tillhörande uteplats. Vi beundrar två stora fotografier med vackra utsmyckade ramar på en vägg. Det är Hasses farmor och farfar som låtit sig fotograferas i sina finaste kläder. De köpte gården Sonnebo som tillhörde Skedevi. Redan här börjar släkthistorien som Hasse håller levande med foton även på barn och barnbarn.
I Ekängen är Hasse uppväxt på gården Stensäter. Gården köptes på auktion och tillträdes 1938 samma dag som föräldrarna gifte sig. Så föddes Hasse 1939 och hans syster kom 1941. Pappan hade kor men ladugården var så dålig att den revs och då var de utan djur under en period. ”Förutom två kor så morsan skulle ha något att träla med”, skrattar Hasse. Det egentliga skälet var att man ville vara självförsörjande på mjölk. Senare byggdes häststallet om till en ny ladugård.
Hasse gjorde lumpen på T 1 som var befälsskolan, där läste man svenska och historia halva året.” Det var bättre än på I4, där fick man bara en bössa och en cykel”, menar Hasse. Han gick ut som furir och därefter blev studier det Unnestad- och Skurups lantbruksskolor och arbete på Näsbyholms Fidekomiss. Hasse hade planer på att läsa vidare till Lantmästare på Alnarp men pappan blev sjuk i cancer 1966 och när valet stod mellan att arrendera ut gården eller komma hem så valde han det.
Känslan för hembygden har vuxit fram. Hasse har skrivit fem artiklar i boken om Ekängen och berättar:
Jag som både skrev illa och stavade illa i skolan och när jag läste lite i boken nu på förmiddagen så är det en del grejer är jag riktigt stolt över. Till exempel artikeln, Alla männen i byn. Det vill säga män från äldre tider som jag mött. När jag skrev var det som om jag träffade dem en gång till.
Vad var upprinnelsen till boken?
Från början var det en aktion för att ”Rädda Ekängen”, flera vara rädda för byggnation i Ekängen. De som var mest rädda hann dö innan det slogs i en enda spik. Känslan för hembygden växte fram. Så kom vi på att vi skulle göra en studiecirkel och intresset var så stort att det blev tre cirklar. Det mynnade ut i att vi skulle göra en bok. Eldsjälen var Iris
Nilsson, hon gick till och med en kurs för att lära sig lägga in text och bilder.
Hur togs boken emot?
Det blev succé direkt. Vi tryckte 400 ex, den kom ut under hösten och i januari var den slut. Då tryckte vi 400 till och sen blev det en tredje upplaga.
Var tog intresset vägen när boken var klar?
Boken inbringade en hel del pengar och det blev startkapitalet till Rystad-Östra Harg Hembygdsförening. Vi aktiva var; Britt, Arne, Iris och jag. Britt var den drivande och blev ordförande och jag uppskattar henne mycket.
Om du ser tillbaka på ditt liv, vad har du brunnit mest för?
Grisar och får har varit det jag jobbat med. De resulterade i att jag blev ordförande på Farmek, på slakten. Sen blev det uppdrag i Slakteriförbundet och Djuruppfödningsnämnden (DUN). Jag har åkt runt och sett hur det fungerat i Norden, Irland, Spanien och England. Redan 1989 skrev vi avtal om förbud att blanda antibiotika i djurfoder generellt. Det är min
livsuppgift. Tänk att inte förrän nu har folk fattat att det är farligt.
Intervju och text:
Lena Lindhe Söderlund
Birgitta Gunnarsson