Sommaren 2023 hade vi en kyrkogårdsvandring på Östra Hargs kyrkogård. Vi berättade lite om kyrkogårdens historia.
Kyrkogårdar som vi ser dem idag med stenar och rabatter som sköts om har inte funnits så länge.
Men för att ta det från början.
Det var när Sverige blev ett kristet land och man byggde kyrkor som man började begrava i eller utanför kyrkan. Det ansågs fint att bli begravd inne i kyrkan, men det var i första hand de besuttna i socknen som fick begravas där. Alllmogen begravdes utanför och de som begått brott eller självmord fick inte begravas i vigd jord, alltså inte på kyrkogården. De begravdes utanför kyrkogården. På Östra Hargs kyrkogård finns det belägg för att avlidna har begravts vid kyrkan redan i slutet av 1100-talet. Vid grävning för avlopp norr om kyrkan hittades ett skelett. Det var en kvinna i 20-årsåldern som begravts någon gång under andra halvan av 1100-talet.
Ända fram till sent 1800-tal var det vanligast att man dog i hemmet. Det var då släktingar och grannar som förberedde den avlidne för begravningen. Begravningen skedde ganska fort efter dödsfallet kanske 3-4 dagar. Själaringning i kyrkklockorna skulle ske samma dag, hur lång ringningen skulle vara berodde på den avlidnes sociala status och ålder.
Begravningsgudstjänst hölls inne i kyrkan för de välbärgade men för allmogen hölls akten ute vid gravplatsen. Kistor började användas på medeltiden, innan dess svepte man in liket i ett tyg och lade ner direkt i gropen som grävts på kyrkogården. Begravning utan kista fanns dock kvar ända in på 1600-talet.
Gravplatserna ordnades inte i någon särskild ordning utan man grävde en grop någonstans på kyrkogården och när kroppen lagts ner fyllde man på jord så det blev en liten kulle. Där fick gräset växa och kor och får fick beta på kyrkogården. Så småningom började man skärma av kyrkogården med murar för att hålla djuren borta.
Gravanordningar
Man började så småningom sätta upp markeringar av trä med intitialer på den döde vid gravplatsen. Det var för att de anhöriga skulle kunna gå dit och be för själen, rädslan för skärselden var stor. De första markeringar som gjordes var ofta den s k ”dödsbräda” som hade använts att bära den döde på till graven. De tidigaste gravanordningarna var oftast små kors eller brädor av trä.
Inne i kyrkan bestod gravanordningen av hällar i sten.
När de välbärgade personerna började begravas även på kyrkogården, blev det vanligare med stora mer påkostade gravanordningar, stenar eller järnkors.
Under första halvan av 1800-talet var det vanligt med tunna stående kalkstenshällar. Mot mitten av 1800-talet blev det vanligt med andra typer av sten, bl a obelisken och en mindre sten av blandat material. Man fällde ofta in en oval på stenen där texten skrevs in. Det blev även vanligt med stenar med något naturmotiv t ex en sten i form av en trädstam eller stubbe även dekorationer med naturmotiv.
Mot slutet av 1800-talet hade det uppstått flera stenhuggerier och det blev billigare att köpa gravsten. Då fler fick råd att köpa gravsten kom de rika att sätta upp större och mer påkostade stenar så att de fortfarande skilde sig från mängden.
På 1920-talet började kritik resas mot stora rikligt dekorerade stenar. Man ville se kyrkogården som en helhet. Efter mycket diskussion kom det regleringar på stenars utseende och storlek. Så småningom kom de låga breda stenarna att dominera.
Ända in på 1960-talet var det vanligt med en titel på den avlidne t ex ”hemmansägare” eller
”nämndeman”. Den skulle säkert visa på den avlidnes sociala status.
På 1960-talet blev inskriptionerna kortfattade och dekorationerna mindre.
Källor: Historia i sten av Anna Andreasson
Artikel i Populär Historia 11/2006
”Gravskötsel genom tiderna” publicerad på Memodo
Dokumentet publicerat av Birgitta Franzén 2024-01-02