Sammanställd av Hans E B Andersson 2017
Under min barndom hörde jag talas om att en präst i Östra Harg socken skulle ha förskingrat
kyrkokassan. För att dölja det han gjort skulle han ha fyllt revisorerna och därmed lyckats lura
dem att godkänna hans förfalskade bokföring. Det berättades också att min mormorsfar, Lars
Alfred Andersson, skulle ha skrivit över sin gård på frun för att slippa bli ruinerad när förskingringen upptäcktes. Berättelsen rymmer vinklade sanningar, och historien var mer komplicerad än så. Det som skedde berättas i flera tidningar från den tiden och protokoll från
Åkerbo häradsrätt och senare i Åkerbo, Bankekind och Hanekinds domsaga finns tillgängliga.
För övrigt har jag anlitat de vanliga källorna för släktforskning.
Flera av USA:s svenskspråkiga invandrartidningar finns nu på internet. Det som står där om
förskingringen skulle nog med fog kunna liknas vid dagens kvällspress, indignation och breda
penslar. Men även här hemma beskrevs händelsen i flera tidningar. Man skulle tro att Östgöta
Correspondenten skulle ha bevakat händelsen, men där finns inte mycket. Däremot hade ÖC
under några årtionden i slutet av 1800-talet en veckotidning kallad Östergötlands Veckoblad.
Där finns flera artiklar och notiser om händelsen och dessutom en inlaga från Kronolänsman
Grahn i Linghem. Avskrifter av Grahns inlaga och tidningens efterföljande kommentarer
finns i slutet av texten
Först något om kyrkoherden.
Kyrkoherde Carl Gustav Nilsson
Gossen Carl Gustav föddes den 3 juli 1837 som äldste sonen på gården Övre Ärterud (skrivs
även Årterud) i Hägerstads socken i Östergötland. Han skulle småningom få 5 syskon: 4 bröder och en syster. En av bröderna Jonas Oskar for till Amerika och en annan övertog gården
medan Carl Gustav gavs tillfälle att studera. Brodern Jonas Oskar i USA blev enligt uppgift i
de svenskamerikanska tidningarna även han präst, men enligt det jag har hittat i arkiven var
han lantbrukare.
Av kyrkoarkiven framgår att Carl Gustav studerade i Linköping från höstterminen 1854, 17 år
gammal, fram till 1860 då han tog studentexamen. Han prästvigdes 8 februari1865, då 28 år
gammal och flyttade från hemsocknen Hägerstad som komminister och hospitalspredikant till
Vadstena dit han kom år 1867, 30 år gammal.
Samma år flyttade hans blivande hustru Agnes Carolina Åhlström till Vadstena. Hon var född
1845 i Nyköping där hennes föräldrar bodde. De gifte sig samma år och fick under Vadstenatiden fyra barn: Carl Hugo Ragnar (1868), Ernst Gustaf Teodor (1869), Rikard Henrik
Sigfrid (1876) och Agnes Erica Charlotta (1878).
Hustru Agnes mor Eva Lovisa Carolina Åhlström (1816) flyttade även hon till Vadstena efter att Agnes far hade dött i Nyköping 1868. Även Agnes bror handelsresande Carl Edvard Åhlström (1843, †1876 i Vadstena) flyttade dit från Nyköping.
I Östra Harg blev tjänsten som kyrkoherde ledig 1874. Det hölls provpredikningar och enligt
Svenska Tribunen i USA fick Carl Gustav Nilsson 20 röster medan hans medtävlande komministern A Tollén fick 14 röster.
Den nya kyrkoherdefamiljen flyttade efter 11 år i Vadstena till Ö Harg och prästgården Tamphammar den 1 juni 1878. Situationen för prästfamiljen såg nu utifrån sett mycket ljus ut. Prästen, 41 år gammal, hade en fast tjänst där han kunde stanna sin tid ut dvs 20–30 år. De tre sönerna var 10, 9, 2 år gamla och dottern var nyfödd. Men något hände längs vägen.
I Östergötlands Veckoblad hittar man den 26 mars 1886, ett år före upptäckten av förskingringen, en notis varav det framgår att kyrkoherde Nilsson hade sökt ny tjänst som kyrkoherde
i S:t Johannes församling i Norrköping. Han kom där på tredje plats. Om han hade vunnit
kunde historien i Ö Harg ha sett annorlunda ut.
Förskingringen uppdagas
På våren 1887 upptäcktes att kyrkoherden hade förskingrat kyrkokassan och dessutom med
hjälp av ett förfalskat protokoll tagit ut ett lån från Linköpings Folkbank. Det ledde till ett antal domstolsprocesser, åren 1887–1888 vid Åkerbo häradsrätt och åren 1889 – 1890 vid
Åkerbo, Bankekind och Hanekinds domsaga, som var en sammanslagning av tre tidigare häradsrätterna. (Under 1889 var ärendet även upp i Göta Hovrätt, som återlämnade ärendet utan
åtgärd till Häradsrätten med en kommentar av innebörden: det där får ni klara ut själva.)
Turerna kring förskingringen blev en komplicerad historia med flera utlöpare. En i sammanhanget central gestalt blev Kronolänsman Adolf Birger Julius Grahn, född i Säby församling i
Jönköpings län och boende på länsmansbostället Stratomta, Linghem. Han verkar ha varit
böndernas handgångne man när skrivelser skulle upprättas och myndigheter kontaktas. Man
märker att han ibland fann sig sitta på två stolar, med uppgift både som åklagare och som juridisk rådgivare till dem som han ansågs ha bort ställa till svars.
I juli 1887 skrev Grahn inlagor till flera tidningar. I Östergötlands Veckoblad gör han en
sammanställning av de förskingrade beloppen (se avskriften av hans text i slutet.)
Av kyrkokassans medel 4 888:58
” skolkassans medel 500: –
” skolhusbyggnadsfondens medel 7 403:47
” kommunalkassan 350: –
Summa kronor 13 730:05
Dessutom förekommer hos Linköpings Folkbank ett lån på 5000 kr. Det sammanlagda
förskingrade beloppet uppgick därmed till ca 19 000 kr vilket i dagens penningvärde
motsvarar ca 1,4 miljoner kronor.
Bakgrunden till att socknen skulle behöva ta ett lån i banken synes framgå av ett protokoll
från en extra kyrkostämma:
”Utdrag ur protokollet hållet vid extra kyrkostämma med Östra Hargs församling den 10 oktober 1886:
§1 Med anledning av svårigheten för låntagare i kyrkokassan att under nu svåra ekonomiska
förhållanden betala sina lån, beslöt stämman då medels anskaffande för gäldande av kyrkokassans skuld som nödvändigt att för kyrkokassans räkning, som den 31 sistlidne december ägde en tillgång av 29 733 kr 95 öre, upptaga ett lån å 5000 kr i Bankinrättning, för vilket lån församlingen ansvarar såsom för egen skuld och skulle undertecknad ordförande bemyndigas detsamma upptaga och kvittera. In fidem C G Nilsson. Justeras J Larsson, L A Andersson.
Men någon extra stämma hölls inte den 10 oktober. Protokollet var en förfalskning av kyrkoherden och det lån på 5000 kr som togs ut med stöd av protokollet behöll kyrkoherden för egen räkning.
Det uppdagades också att kyrkoherden i stort sett hade tömt även övriga kassor som han hade
blivit anförtrodd att förvalta. Som en följd av detta kom socknens förtroendevalda att ställas
till svars för att de inte hade tillräckligt övervakat kyrkoherdens göranden. Det ledde i sin tur
dels till ett stort antal rättegångar och dels till att flera fruar begärde boskillnad för att rädda
det de själva hade fört med i boet.
Av domstolsprotokollen framgår också att det saknades protokollfört beslut om att kyrkoherden skulle förvalta kassorna. Han hade tydligen åtagit sig den uppgiften på eget initiativ.
Under de kommande åren uppträdde i ärendet tre fordringsägare: Östra Hargs socken, Linköpings Sparbank och senare även byggmästarna Oskar och C J Nylander i Linköping, först i Åkerbo Häradsrätt och senare i Åkerbo, Bankekind och Hanekinds domsaga.
Ärendet i Åkerbo Häradsrätts protokoll
När vintertinget öppnades i Linköping 17 januari 1887 ingick en gudstjänst i S:t Lars kyrka
där predikan hölls av kyrkoherden i Ö Harg, C G Nilsson. Han skulle snart få en annan roll.
Av protokoll från häradsrätten framgår att kyrkoherden var borta från socknen redan 8 augusti
1887.
Lånehandlingen på 5000 kr fanns i Linköpings folkbanks ägo. Kronolänsman Gran besökte
banken och bad att få se handlingen men fick av bankens ombudsman, stadsfogden B. R.
Fagerström, besked att banken ägde denna fordran av Östra Hargs kommun, och att det inte
fanns någon anledning att förmoda att det protokoll, på vilket lånet lyfts, var någon falsk
handling. Han kunde därför inte visa den för kronolänsman. Banken ändrade dock snart åsikt.
Under hösten 1887 var flera ärenden från Ö Harg uppe till behandling i Åkerbo häradsrätt.
Vid tinget 1 september 1887 behandlades ett testamente där prästfruns mor Erika Åhlström
testamenterar sin kvarlåtenskap till sina barnbarn. Brevet är daterat 3 augusti 1887. Vittnesunderskrifterna är av Wilhelm Heyman, Idingstad och L L Westlund Bjursby. Syftet var naturligtvis att rädda svärmorsarvet från den konkurs som man insåg skulle komma att drabba kyrkoherden och hans fru.
Ägaren till Idingstad Moritz Wilhelm Heyman föddes i Göteborg 1828 och flyttade till
Idingstad från Lindälfva i Skaraborgs län år 1884. Det påpekas i kyrkböckerna att han tillhör
den mosaiska trosbekännelsen och att han är kyrkobokförd i Norrköping. Han verkar ha varit
en betrodd person i socknen, var ordförande i kommunalnämnden och tog över kyrkans räkenskaper efter att prästen hade försvunnit.)
Kyrkoherden och hans fru ålades att till konkurs avträda sin egendom och fordringsägarna kallades att anmäla och bevaka sina krav.
Fruarna Andersson i Milltorp, Andersson i Togetorp och Westerberg i Rogestad begärde och fick skilsmässa från sina män för att därigenom rädda det som de hade medfört i boet.
Östra Hargs församlings kyrko- och skolråd ansökte att förre kyrko- och skolrådsledamoten Isak Andersson i Milltorp, förre kyrko- och skolrådsledamoten Johan Alfred Westerberg i Rogestad och förre kyrko- och skolrådsledamoten L A Andersson i Togetorp skulle sättas i konkurs. Domstolen fann att det inte var styrkt att de hade avhänt sig sin egendom i avsikt att undgå ansvar för kyrkoherdens förskingring och avslog därför ansökan från kyrko- och skolrådet. Dvs, församlingens yrkande på ansvar bifölls inte av domstolen.
Den 14 december 1887 stämde Linköpings Folkbank nio personer till det ting som skulle
hållas den 16 januari 1888. De var:
1887 års kyrkorådsledamöter: Johan Alfred Westerberg, Rogestad, Anders Fredrik Larsson,
Granby, Lars Alfred Andersson, Togetorp, Isak Andersson, Milltorp och Nils August Gredin,
Stenstorp.
1888 års kyrkorådsledamöter: Johan Alfred Hydén, Sviestad, Johannes Johansson, Mörby,
Oskar Larsson, Grimstad och Anders Petter Jonsson Bogetorp.
Bankens yrkande var att de ovan nämnde personerna skall åläggas att till banken betala det
lån om 5000 kr plus ränta som kyrkoherden erhållit från banken. Avdrag skulle dock ske med
de medel som skulle kunna tas ut från kyrkoherdens konkursbo.
På denna stämning går kronolänsman J Grahn i svaromål den 16 januari 1888. Han skriver sig
som ombud för de anklagade och anför att, eftersom den handling som åberopas till alla delar
är förfalskad, hans huvudmän bestrider all betalningsskyldighet och begär ersättning för sina
utlägg.
En protest lämnades även in av 1888 års kyrkorådsledamöter. De ansåg att de inte kunde göras ansvariga för det som hände året innan de blivit valda.
Domstolen gick inte banken till mötes. I domen påtalas att banken borde gjort sig underrättad om att kyrkoherden verkligen hade befogenhet att ta ut lån på socknens vägnar och att de dokument som kyrkoherden visade verkligen var äkta.
Den 9 januari 1888 finns i domboken ett utdrag ur protokoll vid extra kommunalstämma i Östra Harg. Texten lyder:
”§2 För att bevilja 1886 och 1887 års kommunalnämndsledamöter ansvarsfrihet för de belopp, som f. kyrkoherden C G Nilsson såsom ordförande förskingrat i de under kommunalnämndens förvaltning stående kassor, beslöts att ifrågavarande brister skulle, såväl uti Idingstads donationsfond och Österlundska beklädnadsfonden som i övriga kassor, afskrivas, så vidt tillgångarne i dess senare sådant medgiva, hvaremot de för kommunens utgifter oundgängliga belopp skulle i mån av behov på de skattskyldige uttaxeras efter samma grund som vanliga kommunalutskylder; och skulle – om så medhunnes – dessa afskrivningar upptagas bland 1887 års räkenskaper.”
In fidum C G Wastesson (kompletterat med justering och intyg om rätt avskrift).
Protokollet sändes till Åkerbo häradsrätt av kommunalnämndens ordförande Wilhelm Heyman, Idingstad, med ett följebrev:
”Till Åkerbo Häradsrätt
På grund av medföljande kommunalstämmoprotokoll anhålles vördsamt om nedläggning och avskrivning av till innevarande års höstting (1888) uppskjutna mål mellan Östra Hargs kommun kärande och nämndeman Joh. Johansson i Mörby, hemmansägaren A Petersson i Granby, hemmansägaren Isak Andersson i Milltorp, hemmansägaren L A Andersson i Togetorp, hemmansägaren A J Larsson i Mylinge samt skogvaktare N A Lundin svarande. På Kommunalnämndens vägnar Vilhelm Heyneman”
Den 26 januari 1888 hölls en extra ordinarie kyrkostämma i Östra Hargs församling. Där beslöts att: ”… församlingen skulle ingå till Kongl Majt med underdånig anhållan dels om avskrivning av den förefintliga bristen i kyrkokassan, dels, hvad anginge bristen i skolhusbyggnadsfonden, om sådan ändring i avseende på tiden för återbetalning af det af församlingen för byggande av nytt skolhus i kyrkokassan år 1975 med Kgl Majts nådiga tillstånd upptagna lånet å 10 000 kr, att församlingen först då, när kyrkokassan komme i behov af det utlånta kapitalet, skulle vara skyldig att återgälda det, samt att församlingen skulle ikläda sig ansvar för
den till 519 kronor 13 öre uppgående bristen i skolkassan, hvilken brist alltså skulle betäckas genom en om möjligt på flera år fördelad uttaxering.”
Socknen drev alltså inget krav mot sina förtroendevalda.
(Även Vadstena Sparbank bevakade sina intressen i ett lån de tidigare beviljat kyrkoherden.
Det framskymtar i texten men jag har inte hittat några detaljer.
Den 4 januari 1888 framgår av protokollet att kyrkoherdens bror August Nilsson i Årteryd
var närvarande i rätten. Det var han som tog över familjejordbruket i Hägerstad och det är
enda gången jag har sett någon av prästens syskon nämnas.)
Den 3 mars 1888 beviljades skilsmässa för Lars Alfred Andersson och Johanna Matilda Magnusdotter i Togetorp samt Isak Andersson och Inga Lovisa Jonsdotter i Milltorp. Det utsagda syftet med skilsmässorna är att rädda det som fruarna medfört i boet från den hotande konkursen. Där framskymtar också att Inga Jonsdotter i Milltorp och L A Andersson i Togetorp skulle ha gått i borgen för kyrkoherden.
Den 3 mars 1888 gav domstolen följande Utslag (en direkt avskrift ger ännu ett exempel på
den svenska som användes i den tidens domböcker):
”Enär, emot svarandes bestridande och hvad i öfrigt förekommit, folkbanken icke visat att afvikne
f kyrkoherden C G Nilsson haft lagligt bemyndigande af Östra Hargs församling att uptaga det lån, hvarav han den 26 Oktober 1886 i församlingens namn till folkbanken utfärdade skuldebref av Femtusen kronor eller att den sålunda låntagna summan blifvit af Nilsson till församlingen överlämnad för att till dess behof användas, finner Häradsrätten Svarande icke vare sig såsom ledamöter i församlingens kyrkoråd eller såsom medlemmar af församlingen, vara skyldiga att nämnda skuldebref infria; till följd hvaraf käromålet ogillas och folkbanken ålägges gådtgöra Anders Peter Jonssons intygskostnad med åtta kronor samt öfrige
Svaranden ettgångskostnad med Tjugufem kronor jemte lösen för protokollet i målet med derav teknadt belopp; kunnande desse Svarandens anspråk på ersättning för deras kostnader.
i lagsökningsmålet hos Kronofogden icke, i den ordning anspråket framställts, komma under
pröfning.”
Domstolen underkände alltså bankens yrkande med motiveringen att banken inte hade förvissat sig om att kyrkoherden hade befogenhet att teckna lånet. Skyll er själva, ungefär.
Men historien slutade inte där.
Det ursprungliga beloppet var 5000 kr, vilket framgår av det förfalskade protokollet. Med det
protokollet som underlag tog kyrkoherden ut 2000 kr från Linköpings folkbank och lämnade
en revers på detta belopp utfärdad till Östra Hargs församlings skolkassa av änke-grevinnan
Ingeborg von Schwerin som var änka efter Idingstads tidigare ägare. Av ett domslut den 5
mars 1888 framgår att häradsrätten ansåg att Folkbanken genom den fonden fått kompensation för 2000 kr av de medel som kyrkoherden hade förskingrat.
Därmed återstod 3000 kr. Linköpings Folkbank sålde lånereversen på exekutiv auktion. Den
inropades av Östergötlands Enskilda Bank till ett pris av 3000 kr. Banken överlät reversen på
de båda byggmästare Oscar Nylander och C J Nylander i Linköping och lämpade därmed
över problemet på dem. Av en senare inlaga från byggmästarna framgår att de hade gått i borgen för kyrkoherdens skuldebrev och därför hade måst inlösa det.
Bakgrunden till att de båda byggmästarna blev inblandade var att Östra Hargs kyrka hade genomgått en renovering under åren innan och skuldförbindelsen skulle vara betalning till byggmästarna Nylander för deras arbete i kyrkorenoveringen. Det blev en segdragen historia med flera rättegångar.
De åtalade var Östra Hargs kyrkoråd vid tiden för förskingringen: J A Westerberg i Rogestad, A J Larsson i Mylinge, L A Andersson i Togetorp och J Andersson i Milltorp. Huvudpunkten i försvaret från de anklagades ombud var att de anklagade hade undertecknat skuldebrevet endast å kyrkokassans vägnar och den borgen de tecknat därför endast gällde kyrkokassan och inte de båda byggmästarna.
Sista gången ärendet är uppe till behandling i Åkerbo häradsrätt är den 3 september 1888.
Då avgjordes två ärenden.
En pastor Olof Nordsjö hade å församlingens kyrko- och skolråds vägnar krävt hemmansägaren Arvid Johan Larsson i Mylinge på 10 575 kr. Han drog dock tillbaka kravet och ärendet avskrevs vid rätten.
Samma dag avskrevs också kyrko- och skolrådets krav på förra årets revisorer.
Åkerbo häradsrätt lades ner vid årsskiftet 1888/1889 och ärendet fortsatte 1889 i Åkerbo,
Bankekind och Hanekinds domsaga.
Ärendet i Åkerbo, Bankekind och Hanekinds domsaga
Den 14 januari 1889 hade byggmästarna C J Nylander och Oscar Nylander instämt Östra
Hargs församling med ett yrkande, som innebar att Östergötlands Enskilda Bank krävde att
Östra Hargs församlings kyrkokassa skulle förpliktigas att till enskilda banken inbetala 3000
kronor + ränta och lagsökningskostnader.
Från ordföranden i kyrkorådet, pastor Olof Nordsjö, samt ledamöterna Joh Hydén, A Å Johnsson, Oskar Larsson och J Johansson kom bestridande. De ansåg inte att Kyrkokassan skulle vara skyldig att gälda det av församlingens förra kyrkoråd upptagna lånet. Kyrkorådet hade inte befogenhet att uppta något lån utan bemyndigande från kyrkostämman. Dessutom fanns inte något behov av något lån eftersom behållningen den 31 december 1885 tillsammans med de under året influtna medlen räckte för att täcka kyrkans räkenskap.
Den 11 februari 1889 behandlades ett krav från en Carl Wigerström som ”bevakat dels 45
kronor 50 öre, på grund av räkning och dels 2 kronor uppgivet utlägg för samma räknings delgivning” mot gäldenären Larsson i Mylinge. Domstolen fann att Wigerström ”inte lagligen styrkt sina fordringsanspråk”. Därför blev domen avslag på kravet.
Den 12 mars 1889 behandlades tvisten mellan byggmästarna och socknen. Byggmästarna
hade inkallat kronolänsman Gran som vittne.
Den 9 april 1889 var ärendet åter uppe till behandling. Församlingen hade bestridit att pengarna hade använts för reparation av kyrkan och därför vägrat att betala. Av den anledningen anhöll byggmästarna om stämning av 1888 års kyrkoråd som var Westerberg i Rogestad, Larsson i Mylinge, Andersson i Togetorp och Andersson i Milltorp med begäran att de som ansvariga skulle åläggas att betala de 3000 kronorna + omkostnader. Varefter målet uppsköts till nästa sammanträde som inföll den 6 maj.
Domen den 6 maj löd: ”… Och enär kärandene icke emot svarande församlingens bestridande, styrkt att kyrkostämman i Östra Hargs församling bemyndigat församlingens förre kyrkoråd att å kyrkokassans vägnar upptaga ifrågavarande lån, samt kyrkorådet utan sådant bemyndigande lagligen icke ägt att å kyrkokassans vägnar detsamma upptaga, alltså och då kärandene ej heller gittat visa att de genom lånet erhållna penningarna använts till betalning av reparationer å församlingens kyrka samt sålunda ändock kommit församlingen tillgodo;
kan käromålet icke bifallas; men på grund av 21 kapitlet 3§ rättegångsbalken, skall svarande församlingen själv kännas sina kostnader å målet.”
Om jag har lyckats begripa: Byggmästarna hade inte lyckats bevisa att kyrkostämman i Östra Hargs församling hade bemyndigat kyrkorådet att å kyrkokassans vägnar ta lånet. Kyrkorådet hade inte rätt att låna pengarna utan bemyndigande från kyrkostämman. Byggmästarna hade inte heller bevisat att pengarna hade använts för reparation av kyrkan. Därför avslog domstolen byggmästarnas begäran. Men på grund av en annan paragraf måste de åtalade betala rättegångskostnaderna.
Men ärendet med de båda byggmästarna återkom och fick de en annan utgång.
Den 5 juni 1889 behandlades skuldebrevet ännu en gång. Vid samma tillfälle bifogas två dokument.
Det ena är ett protokoll från en extra ordinarie kyrkostämma med Östra Hargs församling den 26 januari 1888. Där fattas beslut om att hos Kungl Majt begära tillstånd dels att avskriva bristen i kyrkokassan och dels att ändra tiden för återbetalning av det lån man tidigare hade tagit för att bygga nytt skolhus. Man ville också att församlingen skulle ikläda sig ansvar för en brist på 519 kr 13 öre i skolkassan, vilken brist kunde täckas genom en på flera år fördelad uttaxering.
I det andra dokumentet, som är ställt till Kongl Majts Befallningshavande i Östergötlands län, anmäls att den avvikne kyrkoherden förskingrat dels 2643 kronor 58 öre av församlingens kyrkokassa och dels 7412 kronor 47 öre av skolhusbyggnadsfonden. Man anhåller att den första summen måtte få avskrivas och att den andra måtte få täckas av medel ur den s k skolhusbyggnadsfonden på 10 000 kr intill dess det uppstår behov av de medlen. Som motiv uppger man att det finns små möjligheter att från de ansvariga kyrko- och skolrådsledamöterna kunna utkräva de av kyrkoherden förskingrade beloppen. Deras ekonomiska situation var inte sådan att det skulle vara möjligt.
Den 4 september 1889 var det dags igen. Då meddelades att utslag skulle komma vid nästa
sammanträde.
Den 30 september 1889 kom domen. Svaranden, Östra Harg, ålägges att till käranden, byggmästarna Nylander betala 3000 kr plus ränta från den 17 december 1886 till dess betalning sker. Domstolens utslag lyder i sin helhet:
”Enär svarandena jämte från orten numera avvikne kyrkoherden C G Nilsson den 17 december 1886 utfärdat omstämda till innehavaren eller order ställda och vid anfordran till betalning förfallna skuldebrev för vilket då svaranden jämte Nilsson lagligen icke ägt att å Östra Hargs kyrkokassas vägnar utgiva detsamma, Östra Hargs församling, efter vad häradsrätten genom sitt utslag den 6 maj 1889 förklarat icke ansetts betalningsskyldig, alltså och då ostridigt är att kärandena måst inlösa och nu innehava skuldebrevet ifråga samt annat ej blivit emot kärandenas påstående visat än att detsamma av käranden infriats med hela det belopp varå detsamma utfärdats varder med ogillande av svarandens övriga invändningar i målet
svarandena ålagt vid påföljd av utmätning att till kärandene mot skuldebrevets återfående i original utgiva omstämda beloppet 3000 kronor jämte sex procent årlig ränta derå från den 17 december 1886 till dess betalning sker och att ersätta kärandenes kostnader å målet vid rätten med skälige ansedde 52 kronor 85 öre jämte vad som åtgår till lösen av häradsrättens protokoll och utslag i målet, men då beträffande kärandenas anspråk på ersättning för övriga lagsökningskostnader dessa ej blivit till beloppet uppgivna kan någon gottgörelse i sagda hänseende kärandena icke tillerkännas.”
Beslutet innebär att domstolen ändrar sitt beslut från den 6 maj. Östra Hargs socken och kyrkoherden C G Nilsson hade den 17 december 1886 utfärdat skuldebrevet. Byggmästarna hade blivit skyldiga att inlösa skuldebrevet och hade efter förra domslutet lyckats bevisa att pengarna använts för reparation av kyrkan. Socknens invändningar ogillades och socknen ålades att betala beloppet till byggmästarna mot att skuldebrevet överlämnades till socknen. Socknen skulle också betala 6 procent ränta från den 17 december 1886 samt stå för rättegångskostnaderna.
Byggmästarna fick alltså till slut betalt för sitt arbete och det blev socknen som fick betala. Den 1 oktober 1889 anmäls att kyrkoherdens son Carl Hugo Ragnar Nilsson under sistlidet år saknade tillgångar och den 26 sistlidne augusti uppnått myndig ålder. Han emigrerade till USA samma höst.
Vem betalade?
Efter alla rättegångar kan man sammanfatta vilka som fick betala förskingringen. Omräkningsfaktorn från 1888 till 2017 är enligt Statistiska Centralbyrån ca 70.
- Församlingens skatteskyldiga 13 850 kr (i dagens penningvärde ca 1 000 000 kr.)
- Änkegrevinnan von Schwerins fond 2000 kr (i dagens penningvärde ca 140 000 kr)
- Församlingens skattskyldiga de 3000 kr som byggmästarna Nylander skulle ha för sitt arbete i kyrkan (i dagens penningvärde ca 210 000 kr)
Totalt nära 19 000 kr eller nära 1,4 miljoner i 2017 års penningvärde.
Konkurser och skilsmässor
Vid urtima ting den 15 oktober 1887 behandlades konkursansökningar för följande 4 personer:
förre kyrkoherden Carl Gustaf Nilsson i Östra Harg, Johan Alfred Westerberg i Rogestad,
Lars Alfred Andersson i Togetorp och Isak Andersson i Milltorp.
Åtminstone de två sistnämnde lyckades klara familjeekonomin genom att fruarna hade tillgångar som kunde räddas genom skilsmässa. Den 3 mars 1888 beviljades Inga Lovisa Jonsdotters i Milltorp och Johanna Matilda Magnusdotter i Togetorp skilsmässa från sina män (Isak Andersson och Lars Alfred Andersson) och befriades från skyldighet att ”deltaga i betalning av mannens förbindelser och skulder”. Hur det gick för Westerberg i Rogestad har jag inte lyckats reda ut.
Samma dag beviljades prästfrun Agnes Nilsson boskillnad och befriades från ansvar för prästens skulder.
I DN skrevs 26 januari 1888: ”Sviter från skandalen i Ö Harg. Hemmansägaren A J Larsson från Mylinge Ö Hargs socken är satt i konkurs. Staten upptager tillgångar 26 853 kr 65 ör och skulder 21 742 kr 25 öre. Överskott således av 5111 kr 40 öre.”
Det DN skrev var inte helt sant. Av protokollen framgår att Arvid Johan Larsson i Mylinge
genom Kronolänsman Grahn den 30 december 1887 blivit delgiven stämning och den 31 december 1887 satts i konkurs. Därmed inträffade hans konkurs redan innan rättegångarna om ansvarsutkrävande hade genomförts.
Arvid Johan Larsson och hans familj var hårt drabbade prästen förutan. Larsson var under åren 1881 – 1885 kyrkvärd och egenbrukare i Mylinge. Hustrun hette Johanna Charlotta och de fick tre söner. Den äldste hade dött redan 1874. Åren 1886 – 1893 noteras Arvid som f kyrkvärden och egenbrukaren. Arvid Larsson. Han blev änkling 1892 och bodde åren 1894 -1899 kvar i Mylinge som ”inhyses f. d. kyrkvärd” med två söner. Arvid dog 1901-08-24. Den äldsta sonen flyttade till Skeda år 1900 och den yngre sonen till Linköping 1901.
Vid tinget i januari 1888 lämnade gäldenärerna bifall till att kyrkoherdefrun skulle beviljas boskillnad. Skilsmässoansökan bifölls den 3 mars 1888.
Texten i domslutet lyder: ”Då anmärkning mot den gjorda boskillnadsansökningen icke förekommit varder samma ansökning bifallen; till följd hvaraf all egendom som från ansökningsdagen den17 december 1887 genom arf, gåfva, testamente eller annorledes fru Nilsson tillfallit eller tillfaller, skall såsom enskild egendom anses, hvarmed hon icke är pligtig att gälda skuld, som derförinnan under äktenskapet gjord är med de undantag som i 12 § i kongl. förordningen den 18 september 1862 omförmäles.” (Från 1863 var ogifta kvinnor myndiga från 25 års ålder men blev omyndiga och underställda sin man när de gifte sig. Gifta kvinnor blev myndiga först 1920. Genom skilsmässorna blev därför fruarna åter myndiga.)
Händelsen i svensk-amerikanska tidningar
Enligt Svenska amerikanaren den 1 oktober 1887 hade prästen låtit höra av sig per brev från New York ställt till hustrun. Han lär där ha skrivit att han ångrar sitt brott och flera gånger under resan tänk återvända hem för att överlämna sig åt rättvisan, men det blev inte så. Han sägs också ha rätt goda utsikter att få arbete som lärare i Amerika.
I tidningen Gamla och nya hemlandet den 21 januari 1888 står att kyrkoherden skulle befinna sig i närheten av staden Minneapolis där han var sysselsatt med järnvägsarbete.
I Svenska amerikanska posten står den 17 april 1888 att kyrkoherden för närvarande livnär
sig som sjåare i Chicago.
I Wikisource, Östgötars minne, står att han hade emigrerat till USA och år 1900 arbetade som privatlärare.
Enligt en andrahandsuppgift från Geni dog han 17 juli 1906. I Husförhörsprotokollet står att frun blev änka 1907 (trots skilsmässa 1888).
Om kyrkoherdefamiljens senare öden.
Äldste sonen Carl Hugo tog ut flyttningsbetyg till USA redan den 21 oktober 1887, när rättegångarna inleddes. Han finns i Emiweb under namnet Carl Hugo R Carlsson Nilsson med destination Nordamerika. Han reste från Göteborg mot Hull och Chicago 28 oktober 1887, blev kvar i USA, gifte sig, fick barn och barnbarn och kan ha ättlingar som ännu lever.
Prästfrun, hennes mor, yngste sonen Richard Henrik Sigfrid och dottern Agnes Erika Charlotta flyttade till Linköpings domkyrkoförsamling i november 1887, redan första hösten när rättegångarna påbörjades. I Linköping dog sonen Rikard redan 1894. Dödsorsaken har jag inte hittat.
Änkefrun Åhlström bodde kvar hos sin dotter i Linköping till sin död 1910.
Fru Agnes, som anges vara änkefru och blind, bodde kvar i Linköping där hon 1929 dog av ålderdomsavtyning. Hon levde alltså i 40 år efter familjekatastrofen. Sonen Ernst Gustav Teodor flyttade till Norrköping 1887. Han utbildade sig till farmaceut. Man hittar honom i Luleå, Stockholm, Orsa, Växjö och slutligen Steneby i Dalsland där han på äldre dar gifte sig, fick titeln kyrkoherde och dog 1930.
Dottern Agnes Erika Charlotta flyttade 1913 till Hedvig Eleonora i Stockholm men återvände snart till Linköping och dog där 1959. Hon uppges vara postexpeditör. Inga ättlingar till kyrkoherdeparet finns i dag i Sverige.
Kyrkans renovering
Östra Hargs kyrka renoverades på 1880-talet. I Wikipedia hittar man:
”Den nutida kyrkan präglas till stor del av arkitekt Emil Viktor Langlets restaurering 1885. Då uppfördes tornet, vapenhuset och den nuvarande sakristian. Nya valv slogs i koret och i långhusets västra del, och 1400-talsvalven jämnades ut med puts för att likna de nya valven.
Många äldre detaljer doldes därmed under putslagret. Vidare tillkom bl.a. den nuvarande bänkinredningen samt altarprydnaden, en gipskopia av Bertel Thorvaldsens staty Kristus. De två kyrkklockorna i klockstapeln flyttades nu upp i tornet.”
Inlaga från Kronolänsman Grahn
I juli 1887 skrev Kronolänsman J Grahn inlagor till flera tidningar. Den text som finns nedan är tagen från Östergötlands Veckoblad. Den följs av tidningens egen kommenterande text. (Obs att tidningen är satt i Frakturstil och typerna ibland är skadade med otydligt tryck som följd, vilket gör texten så svårläst att jag här och var har nödgats notera den som oläslig. Stavningen har jag ibland moderniserat.)
Brev från Kronolänsman Grahn (publicerat i Östergötlands Veckoblad).
Till ? ? (troligen Rikets Befallningshavande) i Linköping!
Sedan kyrko- och skolrådsledamöter inom Östra Hargs socken denna dag (28 juli 1887) hos mig anmält, att kyrkoherden C G Nilsson härstädes förskingrat större och mindre belopp av de utav honom omhänderhavda, församlingen tillhöriga kassor, och anledning är att förmoda att falska protokoll blivit använda för belånande av församlingens kassor tillhöriga värdepapper, så inställde jag mig genast i Östra Harg för förrättande av undersökning i berörde hänseende, därvid upplysning vanns att följande kassors tillgångar blivit förskingrade:
Av kyrkokassans medel 4 888:58
” skolkassans medel 500: –
” skolhusbyggnadsfondens medel 7 403:47
” kommunalkassan 350:-
Summa kr 13 730:05
Dessutom äro sannolika skäl därför, att protokoll vid sammansatta kyrko- och skolrådssammanträde i Östra Harg av den 18 Juni 1886, vari beslutades att någon av kyrko- eller skolkassans reverser skulle få i bankinrättning belånas, var falskeligen avfattat, enär samma protokoll icke fanns i original, och de ledamöter i Kyrko- och skolrådet, L A Andersson (Togetorp) och A Larsson (Mylinge), som justerat ovannämnda protokoll, förnekade all kännedom om samma protokolls tillkomst; och hade kyrkoherden Nilsson på grund av detta
protokoll i Linköpings folkbank, såsom hypotek för ett å kyrko- och skolrådets vägnar av honom upptaget lån å 2 000 kr, avlämnat en revers på samma belopp, utfärdad till Östra Harg församlings skolkassa av änke-grevinnan Ingeborg von Schwerin och utfärdad den 1 augusti 1885 med därpå tecknad borgen, vilken revers blivit den 19 i denna månad exekutivt försåld till betäckande av samma skuld.
Vidare ha församlingsmedlemmarna tillkännagivit att bemälde kyrkoherde på grund av detta falskeligen avfattat kyrkostämmoprotokoll, daterat den 10 Oktober 1886, å församlingens vägnar upptagit lån i Linköpings folkbank å 5000 kr. – vilken handling ännu lär finnas i samma banks vård, men då jag inställde mig i bemälde bank för erhållande av närmare upplysningar härutinnan, förklarade bankens ombudsman, stadsfogden B. R. Fagerström, att banken ägde denna fordran av Östra Hargs kommun, men att ingen anledning förefinnes till
förmodan att det protokoll, på vilket lånet lyfts, är någon falsk handling, och kunde han för närvarande icke densamma för mig förevisa.
På grund av vad som förekommit, inställde jag mig vid Östra Hargs prästgård, för att efterspana kyrkoherden Nilsson, varvid hans hemmavarande hustru meddelade, att han förliden söndags e.m. begivit sig från hemmet under uppgift att besöka Norrköping och återkomma följande dag, men att han sedermera icke låtit sig avhöra och hon svävade i okunnighet om hans nuvarande vistelseort.
Då anledning är att förmoda det kyrkoherde C G Nilsson, som är omkring 50 år gammal, lång till växten med mycket gråsprängt hår, blå ögon och nyttjar glasögon, avvikit orten, så får jag härmed ödmjukeligen anhålla, att (? ?, troligen Rikets Befallningshavande) täcktes i allmänna kungörelsen inom riket efterlysa bemälde kyrkoherde, och, om han anträffas, polismyndigheterna uppmana att med honom hålla förhör och därefter lagligen förfara.
Stratomta i kronolänsmanskontoret den 28 Juli 1887.
J. Grahn
Tidningens kommentar till Grahns inlaga:
Kyrkoherden Nilsson har även blivit efterlyst i Polistidningen. Som man finner, är det ej blott
försnillning, som föreligger, utan även förfalskning och därtill förfalskning av protokoll.
Vad grund Folkbanken har för sitt antagande, att det i bankens ägo befintliga protokollsutdraget med stöd varav ett lån å 5000 kr beviljats skulle vara äkta, veta vi ej. Församlingens medlemmar och protokollsbok vittna motsatsen.
Rörande de ledsamma försnillnings- och förfalskningshistorierna från Östra Harg äro vi i tillfälle att ytterligare meddela några detaljer. Uppgiften att kassornas revisorer ”ej frågat efter” den kontanta behållningen och ej begärt att få granska ”skolbyggnadsfondens” räkenskaper tål att i viss mån modifieras. Årets revisorer – vilka sedan valts till medlemmar i det nya kyrkorådet – hade nämligen i sin till stämman avgivna berättelse anmärkt såväl att kyrkokassans kontanta tillgång ej företetts, som att skolhusbyggnadsfondens räkenskaper ej kunnat
erhållas till granskning.
Men huru kunde då majstämman bevilja decharge (juridisk ansvarsfrihet) frågar man. Jo därmed förhåller sig sålunda: När talet blev om de 2 300 kr som skulle finnas inneliggande i kyrkokassan uppgav kyrkoherden att han dagarna före stämman använt detta belopp till betalning av kyrkans nybyggda orgel, vilken skuld sockenborna också visste vara förfallen och till vars gäldande det ifrågavarande beloppet på förhand varit avsett. Att fråga efter något kvitto kunde ej komma i fråga då man ej hyste misstankar om någon oredlighet, och förresten granskningen av verifikationerna för årets utgifter tillkommer revisorerna av innevarande års
räkenskaper. Stämman godkände alltså förklaringen och beviljade ansvarsfrihet i denna punkt.
Kom så talet på skolhusbyggnadsfonden (de 7 á 8000 kr som äro alldeles borta). Revisorerna hade frågat efter denna fonds räkenskaper varvid kyrkoherden svarat: Ja det är sant dem har jag inte hunnit få färdiga ännu. Revisorerna förelade honom då att ha nämnda räkenskaper avslutade till viss utsatt dag. Detta skedde ej. Ny dag utsattes med samma resultat. Så kom majstämman (1887) då revisorerna anmärkte att fondens räkenskaper ej kunnat granskas.
Kyrkoherden urskuldade sig och bemälde att de skulle få föredragas på en följande stämma. En församlingsbo framställde emellertid en önskan att när revision ej ägt rum man åtminstone skulle få något så när veta fondens ställning. Kyrkoherden svarade: ”Jag kan ej så noga säga men jag tror att fonden växt till över 8000 kr. Vi kunna se efter detta i afton ty jag vill bedja församlingsborna komma hem till mig på en sup och smörgås.”
Nåväl efter stämmans slut följdes man till prästgården. Något tal om fonden från kyrkoherdens sida blev ej av och församlingsborna ansåg sig såsom gäster ej kunna göra ytterligare framställning för denna gång.
Historien om orgelverkets betalning har ytterligare några moment som tjäna till att belysa kyrkoherden Nilssons handlingssätt och huru han ej tvekade att i det längsta skydda sig bakom de grövsta osanningar. I sammanhang med kyrkans renovation i övrigt skaffades även en ny orgel, som skulle betinga 3300 kr. Därav hade 288 kr och några ören avbetalats så att 3011 kr och några ören återstod och återstå ännu i dag. Skulden förföll och Nilsson uppgav som ovan nämndes på majstämman, att han erlagt beloppet. Efter någon tid kom emellertid från orgelbyggaren brev till församlingsbor vari uppgavs att skulden är obetald och att Nilsson
ej ens svarat på kravbreven. Man gjorde sig underrättad om saken och fann att kyrkoherden ljugit inför stämman. Församlingen ville emellertid ej längre undanhålla orgelbyggaren hans rättmätiga fordran, utan utsatt viss dag då kyrkoherden skulle ha anskaffat beloppet, vilket skulle genom ett par kyrkorådsmedlemmar överlämnas. Kyrkoherden uppgav, att han på den utsatta dagen skulle resa in till Linköping för att lyfta ett lån på 7000 kr, vilket skulle genom några namngivna personers mellankomst anskaffas och varmed han skulle infria sina skulder.
- ”Uppsöker då kyrkoherden orgelbyggaren, som även uppehåller sig i Linköping och
betalar skulden?” - Naturligtvis.
Kyrkorådsmedlemmarna vågade emellertid ej längre lita på sin herde, varför en av dem på den utsatta dagen reste in till Linköping för att förvissa sig om att betalningen verkligen skulle ske. På samma gång uppsökte han också en av de namngivna borgensmännen, som tillfrågades, om det låg någon sanning i kyrkoherdens påstående om lånet. Den förre svarade att uppgiften saknade all grund.
Därmed var situationen klar. Man var övertygad om kyrkoherdens oförmåga att kunna infria sina förbindelser i kassorna. Försök gjordes att församlingsborna skulle godkänna av Nilsson lämnade reverser med anvisning på vissa andelar av lönen, men framställningen härom förföll huvudsakligen därför att det börjat viskas om förfalskade protokoll. Orgelverket är emellertid ännu obetalt. Församlingen har beslutit att upptaga ett amorteringslån på 3000 kr för att kunna gälda skulden.
Med de förfalskade protokollen och de på grund därav upptagna lånen förhåller det sig sålunda:
Under kyrkbyggnadsarbetena och då det understundom varit svårt att av kyrkokassan på reverser utestående medel till viss dag indrivna de erforderliga beloppen, ha tillfälliga lån upptagits i bankerna dels på grund av kyrkostämmoprotokoll och dels på grund av kyrkorådsprotokoll. Sålunda finnes för närvarade utestående ett sådant ”äkta” lån å 2000 kr, upptaget i Östergötlands enskilda bank. Med detta lån är dock den ledsamheten förknippad at det aldrig införts i kyrkans räkenskaper och alltså ej redovisats utan helt och håller använts för
kyrkoherdens egen räkning. Det ingår alltså i det försnillade beloppet.
Men utom detta kan finnas ytterligare två som upptagits det ena på 2000 kr på grund av kyrkorådsprotokoll och mot hypotek, det andra på 5000 kr på grund av kyrkostämmoprotokoll och utan hypotek. Båda dessa lån äro tagna i Linköpings Folkbank. Vi ha skaffat oss en avskrift av den handling på grund varav det första här nämnda lånet upptagits. Den lyder sålunda:
”Protokoll hållet vid sammansatta kyrko- och skolrådssammanträde i Östra Harg den 18 juni 1886.
Med anledning av svårigheten att inkassera kyrkokassans fordringar för gäldande av likvid för byggnadsarbete å h. w. kyrka beslöts att f. n. upptaga ett lån å 1500 á 2000 kr mot hypotek av någon av kyrko- eller skolkassans reverser, som sig därför bäst lämpar.
In fidem S G Nilsson L M Andersson I Larsson
Rätt avskrivet intygar Ex officio S G Nilsson Revisor
Såsom hypotek var bifogat en skolbyggnadsfonden tillhörig, intecknad revers á 2000 kronor.
När lånet förföll till betalning och ingen likvid erhölls, såldes hypoteksreversen på exekutiv auktion, som den 19 juli (1887) förrättades av kronolänsman Grahn. Protokollet över denna förrättning innehåller följande:
”Exekutiv auktion både blivit utlyst och har härstädes förrättas för försäljning av en revers, utgiven av greve Schwerins stärbhusdelägare till Ö Hargs församlings kyrkokassa eller order den 1 augusti 1885 á 2000 kr., vilken revers blivit ? i Linköpings folkbank för kyrkoherde Nilssons å Ö Hargs kyrko- och skolråds vägnar. Skuld till samma bank enligt särskild revers af den 22 juni innevarande år och har bemälte hypotek blivit i mät skrivet för Nilssons bemälda skuld.
Nämndemannen Johansson i Mörby samt hemmansägaren Oskar Larsson i Grimstad och U(?) B(?) Jonsson i Rogestad vid auktionstillfället närvarande, bestred försäljningen av den i mät tagna reversen på den grund att de ansåg samma revers vara Östra Hargs församlings tillhörighet.
(Någon Jonsson i Rogestad finns inte i församlingsboken. Felskrivning? Min kommentar.)
För att erhålla närmare utredning i ämnet annoterades biträdande kronolänsman Bergström och Fjärdingsmannen Andersson att inkalla kyrkoherde Nilsson men denne anträffades icke i sin hemvist varefter de närvarade församlingsborna tillråddes med anledning av den framställda protesten mot den i mät tagna och hypotiserade reversens försäljning ville framställa några ansvarsyrkanden mot kyrkoherde Nilsson för
begången brottslighet men förklarade att de för närvarande icke funne sådant för undersökning angiva. Ock – – – ansåg sig förrättningsmannen icke kunna inställa auktionen.”
Panten såldes och inropades av Linköpings Folkbank. Över försäljningen har sedan formligt besvär anförts hos länsstyrelsen.
Den andra lånehandlingen och det för den samma till grund liggande utdraget ur kyrkostämmoprotokoll finnes ännu i folkbankens ägo.
Som bekant har kyrkoherden Nilsson för en vecka sedan försvunnit från orten och man har anledning förmoda, att han avvikit för att undandraga sig ansvar för sina gärningar. För att undgå mässfall förliden söndag hade särskild prästman förordnats av domkapitlet att så tjänstgöra.
Den fråga som i detta sorgliga drama tränger sig främst, är den: Vems är felet, att Nilsson kunnat få tillfälle att genom rymning undandraga sig lagens straff? Det är sorgligt, men sant måste det vara att om man verkligen velat låta rättvisan hava sin gång, skulle förbrytaren ej kunnat undgå straff, ty han tycktes ej alls brådska med sin avresa.
Det blir en senare angelägenhet att utröna om någon viss myndighet eller tjänsteman gjort sig skyldig till direkt uraktlåtenhet av sin plikt – vilket då naturligtvis måste åtföljas av ansvar såsom för tjänstefel – men gör man sig mödan att något undersöka förhållandena, skall man helt snart med lätthet finna, att litet var av de i saken ingripande myndigheterna ända från kyrkorådet till allmänne åklagaren och domkapitlet, icke gjort mer än vad var och en ansett sig nödd och tvungen att göra. Man har behandlat saken såsom ett vanligt expeditionsärende, vars handläggning skall göra sin bestämda runda; men något initiativ för att beivra ett ganska öppet omtalat brott och ett brott under synnerligen försvårande omständigheter, har ingen velat taga. Man har tvärt om varit rädd för att på något sätt ge anledning till officiella upptäckter, vilka, om de skett, skulle med nödvändighet ha fört till undersökning, anklagelse och häktning. Ingen ville, som sagt, taga första steget, och följden blev den vanliga – brottslingen undkom.
Vi böra i sammanhang härmed omnämna att fyra personer, medlemmar av Östra Hargs kyrko-och skolråd, besökt redaktionen och bett oss offentligen tillkännagiva, att de för sin del ej ha att förebrå ortens allmänne åklagare, kronolänsman Grahn, någon försummelse i föreliggande fall. Deras mening var att genom en sådan förklaring freda honom från en del ganska hårda omdömen, som blivit fällda med anledning av hans sena ingripande. Församlingsborna i fråga menade, att då de själva ej kunde vara så säkra på sin sak, att de vågade göra anmälan, kunde kronolänsmannen ej gärna vidtaga några åtgärder. Vi frågade då om de ej rätt länge varit fullt övertygade om att kassabrist förelåg och att räkenskaperna förfalskats för att dölja balansen samt att lån upptagits på falska protokoll. Svaret blev, att kassabristens verklighet blivit känd först efter majstämman (1887) och att räkenskapernas förfalskning även kort därpå kommit i dagen, varemot protokollens oäkthet ej kunnat konstateras förr än omkring den 28 juli. De personer vilka på ”afskrifterna” angivits såsom de där ”justerat” protokollen, kunde nämligen ej förr än då förmås att taga reda på papperen och förvissa sig om, att de ej själva skrivit sina namn. (På vad sätt de genom att se en avskrift kunna få någon visshet om, huruvida de underskrivit en originalhandling av samma innehåll, torde vara svårt att förstå.) ”Justeringsmännen” förklara nu emellertid att de aldrig ”justerat” de protokoll, varav ”avskrifterna” äro tagna, liksom samma protokoll ej heller förekomma i protokollsböckerna.
På denna grund anser man sig nu vara övertygad om protokollens falskhet, varom man förut blott kunnat hysa förmodanden, som dock av församlingsborna ej ansetts så grundade, att de kunnat förmå dem att för undersöknings skull anmäla saken till åklagaren.
Men varför anmäldes ej genast kassabalansen på vars verklighet ju ingen kunde tvivla?
Frågade vi.
Egendomligt nog tycktes denna sak betraktas blott och bart såsom en affärsfråga, ej såsom brott. Man hoppades och väntade, att kyrkoherden skulle kunna ”betala” också hade ju, menade man, ingenting varit att anmäla.
Det är denna oklara rättsuppfattning, som i föreliggande fråga väglett ganska många och som
väl även varit orsaken att kyrkoherden Nilsson fick undkomma.
- Men när församlingsbor protesterade mot försäljande av den falskeligen belånade reversen,
varför uppgåvos ej då de skäl som gjorde att protokollet ansågs falskt? frågade vi ytterligare. - Man kunde ju ej veta någonting, då ”justeringsmännen” ej velat taga reda på saken, svarades
det. Församlingsborna kunde ju ej veta, om dessa verkligen deltagit i avfattandet av protokollen, menade man.
Dessa var de undanflykter som angavs, varför saken ej anmälts. Nu efteråt ångrades nog denna släpphänthet, ej så mycket härför att man ”ville kyrkoherden något ont” – ty församlingen hade för sin del intet intresse av att se honom inom fängelsets murar – men man hade nu fått klart för sig att genom hans försvinnande hade rättskänslan åter fått en betänklig ”knuff” och en ny illustration givits till det bekanta systemet att ”små tjuvar hänger man men de stora få gå lösa”.
Som sagt, församlingsborna ville på allt möjligt sätt fritaga sin länsman, vilken de tvärtom syntes sätta stort värde på, därför att han så ofta i råd och dåd varit dem till nytta och lämnat dem bistånd och upplysningar i deras enskilda angelägenheter.
Ett sådant förhållande är ju alltid glädjande men huruvida dock församlingsbornas omdömen kunna vara ägnade att helt och hållet freda åklagaren inför allmänna opinionen, är en annan fråga. Naturligtvis måste åklagarens uppfattning av kassabalansen vara en annan än församlingsbornas – vad som för dem är ett affärsförhållande är för honom ett med högt straff belagt brott – varför fråga väl måste vara, om ej åklagaren blott och bart på grund av i vidsträckta kretsar gående rykten bort hava haft tillrådlig anledning att utan angivelse göra sig underrättad om förhållandena, då visshet varit lätt att vinna.
(Slut på texten från Östergötlands Veckoblad.)