Elektrifieringen
Linköpings elektrifiering påbörjades i mitten av 1880-talet. 1886 nämns elektrifiering i Stadsfullmäktige för första gången. Frågan fick dock inte något omedelbart gensvar utan kom att skjutas på framtiden. Istället var det på privata initiativ som de första elektriska anläggningarna i Linköping realiserades. Det var troligtvis Österbergs Trikåfabrik som 1890 installerade den första elektriska anläggningen i Linköping att användas till elektrisk belysning.
En annan tidig pionjär var Östgöta Correspondenten. Tidningen installerade vid ungefär samma tid en ångdriven generator som användes för belysning. Därefter installerade Tannefors Ullspinneri med flera ett antal anläggningar och 1895 byggdes den första luftledningen som snart följdes av fler. Luftledningarna möjliggjorde för fler att ta del av elektriciteten. Elektriciteten från de första anläggningarna användes i Linköping under 1890-talet i stort sett enbart för belysningsändamål. Den tidigare övermaskinisten vid Linköpings stads Vattenverk, O. F Gyllenhammar, ansvarade för alla de installationer som skedde innan 1900. 1901 installerade ingenjör O. Zander den första växelströmsanläggningen, fram till denna tidpunkt hade samtliga anläggningar varit likströmsanläggningar. Installationen skedde genom att man byggde om en befintlig likströmsanläggning som sedan gav 3 000 volts 3-fas växelström. Från denna anläggning drogs sedan ledningar till Kallerstads Tegelbruk där ledningarna 1903 förgrenades till Rosenborgs Möbelfabrik samt 1904 till Tannefors Ved- och Virkesaffär. Växelströmmen användes förutom till belysning även till att driva enklare motorer. Den ökade användningen av elektricitet och anläggande av ledningar mellan olika fastigheter gjorde att stadens behov av att koordinera ordningen i den offentliga miljön och detta kom därför att under 1890-talet diskuterades frekvent i stadsfullmäktige.
En person som trodde på elektriciteten på sikt var Jonn O. Nilsson, som hade en framträdande roll i Linköping. Han var bankdirektör samt entreprenör och ägde flera olika bolag och var även ledamot i stadsfullmäktige. Under 1898 hade Jonn O. Nilsson köpt Nykvarns egendom vid Vreta Kloster med vattenfall i Motala ström. Hans avsikt med köpet var att kunna nyttja vattenfallens kraft för att generera elektricitet och distribuera till intresserade. 1902 fick han tillstånd att anlägga ett elektricitetsverk samt att erhålla ensamrätt till koncession för distribution av elektrisk ström i Staden under 25 år. Bolaget fick namnet Linköpings Elektriska Kraft och Belysningsaktiebolag
och erhöll rätt att dra ledningar och för distribution av elektrisk ström för belysning och för kraft. Avtalet gav bolaget ensamrätt till att dra elledningar inom staden för leverans av elektrisk ström under perioden om 25 år med start den 1:e januari 1905. Staden förbehöll sig även rätten att när koncessionen löpte ut efter 25 år kunna lösa in bolaget. Bolaget drevs fram till 1921 i privat regi, därefter köpte staden bolaget och blev ensam ägare.
Transformatorhuset på Näsby
I Näsby finns en tegelbyggnad som en gång i tiden innehöll en transformator för att omvandla den höga spänningen som kom inifrån kraftverken. På taket finns en takryttare som visar 1918 och indikerar byggnadsåret. Man får förmoda att Näsby var en av de första gårdarna som elektrifierades i vårt område. Efter 1930 blev många gårdar i Rystad och Östra harg elektrifierade via ett bolag som bildades för att bygga ett ledningsnät ut till gårdarna.
Dokumentet upprättat av Sören Lindhe och publicerat av Birgitta Franzén 2022-06-11